Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Ursinnig skrivglädje hos Witt-Brattström

Ebba Witt-Brattström, professor i litteraturvetenskap och författare.Foto: Kristoffer Wikström

Karin Olsson läser Ebba Witt-Brattströms essäsamling "Kulturmannen" och tror att tiden har hunnit ikapp henne.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ

Ebba Witt-Brattström

"Kulturmannen och andra texter"

Norstedts

Egentligen borde jag nog inte skriva den här recensionen. Häromveckan gav jag Ebba Witt-Brattström Expressens Björn Nilsson-pris för skarp kulturkritik och idog folkbildning. Jag har så att säga redan tagit ställning: heja, lag Ebba! Men essäsamlingen "Kulturmannen" är ett koncentrat av just det som gör henne till en av Nordens främsta intellektuella: Språkglädjen, kunskapstörsten, glöden. Jag måste läsa den.

 

Och när texterna läggs kloss i kloss framträder linjen i Witt-Brattströms gärning som en livgivande blodåder i kulturmannens klaustrofobiska rike. När "kulturmannen", ett begrepp myntat av DN Kulturs Åsa Beckman, i generationer nedvärderat det kvinnliga skapandet, har Witt-Brattström ägnat all sin kraft åt att synliggöra det.

Texterna vibrerar av ett behärskat ursinne. Litterärt grävarbete om författare som Selma Lagerlöf, Doris Lessing och Lena Andersson, varvas med beska fakta om parnassens könssvek. Nobelpriset har gått till 14 kvinnor och 99 män. Samfundet de Nios pris till 22 kvinnor och 111 män, Augustprisets skönlitterära kategori till nio kvinnor och 18 män. Så fortsätter det.

 

Ebba Witt-Brattströms obestridliga plattform har inte hindrat att hon betraktats med skepsis av den yngre generationens feminister. Hon har avfärdats som en omodern 1900-talsfeminist, som missat queer- och mångfaldståget. Och hennes bildningsvurm kan för vissa vänsterradikaler framstå som misstänkt borgerlig.

Men det gäller att befinna sig på fel plats tillräckligt länge, för att en dag upptäcka att tiden hunnit i kapp, som jag nyligen hörde Agnes Wold förklara sin egen kurva från snävt känd bakteriologiprofessor till hela svenska folkets kärring mot strömmen.

 

Kanske närmar vi oss en post-postmodern feminism, som också Ulrika Kärnborg varit inne på i en artikel om det nyväckta intresset för rösträttsrörelsens kvinnor (Expressen 17/1-15). Snart kan möjligen den samtida feminismens egen åsiktskorridor svälja att man, som Witt-Brattström, uppvärderar det traditionellt kvinnliga och raljerar om Knausgårds "livmodersavund". Hennes intresse för Knausgård är för övrigt typiskt för hur hon frejdigt tar ut svängarna. Å ena sidan hånar hon grundligt hans grandiosa självupptagenhet, å andra sidan ser hon också hur han känsligt för in födslar, amning och hushållstristess i den manliga litteraturen som vore han en kvinnlig 1970-talsrealist. Hon uppmanar också Linda Boström-Knausgård att skriva sin version av äktenskapet.

 

I mars släpper Witt-Brattström själv sin (nyckel)roman "Århundradets kärlekskrig", och essäsamlingen "Kulturmannen" känns, trots allt, mest av allt som en trumvirvel till den stora uppgörelsen med kulturmannen de luxe, exmaken Horace Engdahl.