Charlotte Engelkes, Sophie Holgerssons och tonsättaren Anders Nilssons nya kortopera "Kira - i huset där jag bor" är ett bostadskrisande Stockholm i ett musikaliskt nötskal.
I huvudrollen: ett hus där hyresgästerna plötsligt blivit bostadsrättsägare medan några avvikare hamnat utanför utan lånelöften.
I Engelkes hus finns bland annat en maktgalen ordförande, en mördad hyresgäst i hisschaktet och ensamheten hos en väntande nattflicka uppkrupen i en fönstersmyg som kanske är Engelkes själv. Det är historien om mitt hus, ditt hus, de flesta hus i huvudstaden.
Men framför allt är det urmusikaliskt, med komisk tajming och en oförblommerad kärlek till sprechgesang - talsång. Allt på en gång.
Traditionalisten Nilsson har låtit denna föreställning "för lång kvinna, halv sinfonietta och ett helt hus" bli en genomskinlig, rolig och kuslig "Pierrot Lunaire" för 2010-talet. Jag älskar Nilssons återkommande pizzicato-ackord som - plonk! - gör Västerås Sinfonietta till kommenterande Hollywoodorkester.
Aldrig parodi
Performanceartisten Engelkes är inte operasångerska och ändå är hon i allt väsentligt det. Att ha sett henne och Lindy Larsson svepa in på prisutdelningen av Expressens musikpris Spelmannen och göra bondlåten "Golden Eye" till mer Wagner än Wagner själv är oförglömligt. Här sjunger hon och agerar med hela den långa kroppen och alla röster hon har: den lilla flickans, operasopranens, det melodiösa pratets. I vit klänning och i duett med sig själv till Performing Pictures loopade videoprojektioner.
Även om hon själv är ett ultraproffs inger hon hopp om en operavärld för alla: skit i traditionerna. Gör det du vill göra. Ändå är det är aldrig parodi, det är djupt kroppsligt känt, kunnigt.
Opera som instinkt, samhällssatir och kulturdemokrati i ett.
FOTNOT. Föreställningen ges sista gången i kväll i Uppsala konserthus.