"Det synliga. Samtida svensk fotografi". Underförstått: inget pressfoto, inga "fotografer". I stället nya arbeten av 21 konstnärer som har valt att arbeta med fotografi som medium. Bara en av dem är man; det sägs motsvara den könsfördelning som numera råder inom området - en dramatisk förändring sedan generation Strömholm.
Till skillnad från pressfotografin och annan bruksfotografi har konstnärerna sedan länge ifrågasatt det dokumentära fotots naiva sanningsanspråk; gränsen mellan verkligt och iscensatt, dokument och fiktion.
Ändå utnyttjar de gärna mediets specifika och magiska egenskap att genom linsen och kamerans mekanik spegla världen utanför. Att något har ägt rum: också en spelfilm dokumenterar trots allt händelser i en filmstudio bortom fiktionen. Också i det iscensatta fotot har det vi ser faktiskt ägt rum.
I "Det synliga" möter vi 21 olika strategier att använda fotografiet: bearbeta, betvivla, bryta ned, suggerera, filosofera, luras, bevittna, berätta. Glasklart, hermetiskt och fenomenologiskt hos Miriam Bäckström, konceptuellt och självrefererande hos Marie Andersson och Anna Strand, transformerat till filmschabloner hos Tove Mozard och Ada Chehrehgosha, fyndigt genuskritiskt i Eva Stenrams montage ur 60-talets sofistikerade herrtidningar, eller hårdkokt samhällskritiskt i Annika von Hausswolffs fotografier av guldplomber och utdragna guldtänder som man kan köpa på nätet.
Fotot har förmågan att synliggöra det osynliga under det synliga, att förskjuta det verkliga till det drömska, det sakliga till det öververkliga - man förstår att surrealisterna betraktade fotografiet som ett kongenialt medium. Den andan lever vidare i Denise Grünsteins kala scenrum där kroppsliga hybrider gör konster mellan komik och klaustrofobi, och i Julia Peirones exponeringar som förvandlar vanliga tonårstjejer till ett slags blinda, prerafaelitiska sierskor.
Starkast intryck gör Annica Karlsson Rixons foton från ett läger för lesbiska på en skogig ö i Ryssland, enkla tält, en skör och lågmäld camping, fotograferat på respektfull distans, en dold asyl utanför samhället. De falliska tallarna antyder både skydd och fängelse. Här förenas det strikt dokumentära med en förhöjd genomlyst klarhet i en annan dimension.