Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Upptäckaren

Foto: Foto: Ellinor Collin
Madeleine Grive får Björn Nilsson-priset 2009. Björn Wiman möter tidskriftsredaktören som odlar fram litterära begåvningar decennium efter decennium.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

På tidskriften 10TAL:s redaktion tar man av sig skorna.
Det har man alltid gjort. I slutet av 90-talet – när jag var här senast – var golven belagda med mörka heltäckningsmattor. Nu finns ett nylagt, ljust klickgolv. Inte heller det sägs tåla det stockholmska vinterslasket.
Men strumplästkulturen är också en taktil kontrast mot de mer marknadsmässiga mediemiljöernas smällande klackar: en stämning av hemtrampat engagemang parad med friheten att vifta med tårna. En hållbar motståndsrörelse gör sig nog bäst i strumplästen.

Redaktör Grive själv,
för dagen i röda strumpbyxor, visar runt i lokalerna. På ett bord står en pappkartong med rekvisita från en av hennes skapelser, Barnpoesifestivalen. Hon brukar själv vara konferencier, utklädd till spöke, hund eller ängel.
– Eftersom jag alltid har älskat teater är jag ju glad över att jag har kommit på det här med festivalerna och uppläsningarna.
På hennes skrivbord står en inramad gruppbild från Barnpoesifestivalens storasyskon, Stockholms Poesifestival, som Grive startade 1997. På bilden ler några av de ideella medarbetarna från mitten av 90-talet i kapp. De är i dag – i likhet med de kohorter av unga kulturskapare som arbetat med Grive genom åren – spridda för karriärvindarna: en har blivit hög tjänsteman på kulturdepartementet, en annan är firad poet och essäist och en tredje vd för en stor bokklubb. Men drivhuschefen själv, hon sitter kvar, mer oberoende än någonsin.
– Det känns ju som att jag är med överallt! Jag har ju kontakt med alla också. Det är ju som min familj bara breder ut sig över kultur-Sverige!
Jag vet heller ingen som har ett så vittförgrenat kontaktnät inom svenskt kulturliv. När vi – jag arbetade själv i redaktionen strax före sekelskiftet – gjorde ett kritiskt temanummer om den unga svenska romanen kläckte någon idén till ett självironiskt omslag. Grive samlade raskt ihop en skara vördnadsbjudande herrar ur den svenska samtidens hall of fame för gemensam studiofotografering: Theodor Kallifatides, Tomas Tranströmer, Göran Sonnevi, Bruno K Öijer, Per Olov Enquist och Göran Tunström. I mitten tronade självaste Olof Lagercrantz, i fluga. Inget dussingäng direkt. Där hänger de nu på väggen bakom henne, i sällskap med alla övriga nummer av 90TAL och 00TAL.

Hur gick det där till egentligen?
– Äh, de ställde gärna upp när jag ringde och undrade sött vad de skulle ha på sig på bilden. Sedan gick vi ut och åt lunch och hade jättetrevligt allihop.
Vanan att umgås otvunget med författare etablerades tidigt för Madeleine Grive. Jag har ofta hört henne berätta om sittningarna hemma hos mamma Marta och pappa Bengt, legendarisk och litterärt intresserad sportkommentator, som på den svart-vita tv-tiden gav målande beskrivningar av inte minst konståkarnas kläder med nya färgkombinationer som ”mörkvitt” och ”blåbärsrisgrönt”; han fick till och med pris av Svenska Akademien för sitt språk. I hemmet rörde sig många av den tidens intellektuella: Axel Liffner, Lars Forssell, Gideon Ståhlberg. Groggarna var stora som blomvaser.
– Jag är så klart påverkad av min barndom. De hade roligt de här farbröderna – och en del damer. Det verkade kul att bli en sån! Som satt och hade åsikter om allt möjligt.

Kanske är det också härifrån Madeleine Grives dubbla rörelsemönster härstammar: mellan fest och manifest. Redan i första numret av tidskriften Åttiotal fanns ett seriöst menat manifest till stöd för den ”socio-sensu-fantastiska litteraturen”. Samtidigt skapade gruppen kring tidskriften uppmärksamhet som ett slags finkulturella festprissar. ”En tobakshandel på Renstiernas gata har sålt ett ex av Åttiotal vilket firas med champagneparty för 500 personer”, skrev kåsören Kjell Swanberg i Svenska Dagbladet.
Det var roligt. Men andra skrev elakt också. ”Att läsa Åttiotal är som att dra en osthyvel över hjärnbarken”, var ett omdöme.
Det var inte det enda illasinnade som sades. Några år senare hamnade Madeleine Grive personligen i elden. Som kulturreporter på SVT:s Rapport följde hon Ingmar Bergmans återkomst till Dramaten efter exilen i Tyskland och skrev en stor artikel i Aftonbladet om ”Bergmans knähundar” – ett generalangrepp på kritiker och teaterpersonal som svassade för det hemkomna geniet.

Det blev ett jävla liv, som pågick i ett halvår. Spalterna kokade över av 80-talets egen Ranelidfejd.
– De ringde till och med från Dramaten och sa att "Nu har Ingmar blivit sjuk också och det är ditt fel om han dör!". Den enda som försvarade mig var Yrsa Stenius.
På ett uppslag i Expressen öste Björn Nilsson på: ”Ingen får ostraffat såpa Madeleine Grives karriärstege.”
– Det där minns jag med gott humör. Men jag har å andra sidan väldigt bra minne. 
Grives minne är för övrigt bara ett av bevisen på hennes unika talang som tidskriftsredaktör; liksom alla riktiga redaktörssjälar minns hon allt som någonsin skrivits, liksom hon har den närmast spöklika förmågan att i blindo bläddra igenom ett sista korr och omedelbart slå ner på osynliga fel som ingen annat sett. 

Men vad skulle då Björn Nilsson säga om att du får hans pris nu?
– Jag kan ju höra honom skrocka. När jag skrev ytterligare en stor artikel där jag bemötte kritiken mot mig fick jag höra på omvägar att Björn sagt att "det där kan hon aldrig ha skrivit själv, det måste vara Lars Forssell". Då blev jag väldigt glad.

Ungefär i samma veva gjorde Madeleine Grive också den första – men som bekant inte sista – intervjun med Björn Ranelid, då en smal och experimentell författare.
– Han var "Björn Ranelid" redan då. Men ingen hade uppmärksammat hans nyskapande böcker. Jag förstod direkt att det var en mycket speciell person.
Det är den upptäckarglädjen som alltid drivit henne att hitta de författare som lever lite i skymundan. Hon gjorde också den första intervjun med Stig Larsson, vars kafferecept – varm mjölk med nescafé – fortfarande är förhärskande på tidskriften.
– Det är ju likadant nu, säger hon självsäkert. Vi är först med att publicera de bästa unga författarna. Jag kan fortfarande känna direkt vilka som kommer att bli något.
 Som exempel på sitt litterära luktsinne räknar hon upp en hel radda namn från de senaste åren som debuterat i 90- och 00TAL: Daniel Sjölin, Alejandro Leiva Wenger, Sara Gordan, Håkan Bravinger, Jerker Virdborg, Jenny Tunedal och Sara Mannheimer. Nu senast kritikerhyllade Caroline Ringskog Ferrada-Noli.

Debutantavdelningen har givetvis en viktig del i att Grives tidskrift i 30 år hållit sin enastående position bland svenska kulturmagasin: mellan den teoretiska spetskompetensen i Göteborg och de bredare färglagren i tidningar som Vi Läser (och tidigare Allt om Böcker och Månadsjournalen). Fler konkurrenter har funnits – inte minst nystartade BLM för några år sedan. Grives decenniebaserade plantskola har överlevt dem alla. En unik prestation. Kanske har det att göra med hennes kärlek till litteraturen, som någon lite elakt beskrivit som ”moderligt omfamnande”.
Att be henne välja en favorit bland de tidskriftsnummer som klär väggarna i hennes arbetsrum är i vilket fall omöjligt – som att be en förälder välja mellan sina barn.
– Jag kan inte. Det går bara inte. Jag tycker lika mycket om allihop.

Jag ägnar 20 minuter av vårt samtal åt att försöka övertyga bloggskeptikern Grive om de nya mediernas potential också för kulturjournalistiken.
Lönlöst. Madeleine Grive är en av de envisaste personer jag har träffat.
– Jag är ju lite influerad av sportens värld. Jag är ju tävlingsmänniska och om jag får tag i en pingisracket så vill jag också vinna.
En toppad festforehand och rak backhand på böckernas baslinje, alltså. Är det Grives segertaktik? Maken Rolf Norberg, som hon träffade redan 1975, är gammal Davis Cup-spelare i tennis, Björn Borg är en vän till familjen.
Det slår mig att man kan tänka sig Madeleine Grive i rollen som den yngre svenska litteraturens rutinerade Davis Cup-kapten. Det har i så fall blivit ett allt svårare fögderi. Många yngre författare är i dag ovilliga att formera sig i generationer och kulturjournalistiken ses inte längre som en självklar del i en litterär karriär.
– Dagens författare brinner inte riktigt för andras litteratur på samma sätt som förr. Därför tycker jag manifestdebatten i höstas var mycket uppiggande: en grupp som kollektivt engagerar sig i litteraturen som konstart.

Under tiden går Madeleine Grives
lilla mediehus in i fjärde tidsåldern. En litteraturklubb med uppläsningar, musik och bar och ett nystartat bokförlag är de senaste tillskotten.
– Min ambition är att någon som verkligen kan förvalta den ska ta över tidskriften. Men jag vill inte att det ska gå som för Göran Rosenbergs Moderna Tider. Jag skulle ha verkligt svårt att släppa i väg den till vem som helst, den är alldeles för värdefull.
I en hylla i arbetsrummet ligger hennes kubbformade hatt, på en gång lika självklar och svårdefinierad som hennes egen kulturjournalistiska insats de senaste 30 åren. Kanske är det så man får se henne: en hatt bland hermelinerna.
I vilket fall är hon full av entusiasm inför fjärde set. Första serven är redan slagen:
– Äntligen! 10TAL är ju ett mycket bättre tidskriftsnamn också. I hemlighet har man ju bara längtat efter att 00-talet ska ta slut.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!