Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Uppsluppet allvar

Nazitiden. Butik i Berlin, juni 1938. Fem månader senare iscensatte nazisterna novemberpogromen, även kallad Kristallnatten.

Gabi Gleichmanns romandebut sätter ljuset på judeförföljelsernas långa historia. Eva Johansson serveras en beundransvärt ambitiös släktkrönika som blir alltmer repetitiv.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ROMAN

GABI GLEICHMANN

Odödlighetens elexir

Tenenbaum publishing, 576 s.

Roman

GABI GLEICHMANN

Udødelighetens elixir

Aschehoug, 654 s.

En hemlig bok, ett recept på evigt liv, ett heligt uppdrag. Se där de fantasieggande grundstenarna i Udødelighetens elixir, en krängande, mustig och kunskapsspäckad berättelse om den judiska släkten Spinozas öden och äventyr från 1100-talet till i dag. Gabi Gleichmann, som 1998 lämnade Sverige för att bosätta sig i Oslo, romandebuterar med denna minst sagt ambitiösa skildring av Europas historia, med allt vad det innebär av politik, kultur, vetenskap, krig och grymheter. Gleichmann har lagt ribban beundransvärt högt, både vad gäller underhållningsvärde och angelägenhetsgrad - faktiskt lite för högt. Han lyckas dessvärre inte ta sig över utan att riva, men han ska ha all heder för sitt frejdiga försök.

Romanens berättare heter Ari Spinoza. Han är barnlös och utgör den allra sista grenen på sitt långlivade släktträd. Nu är han döende i cancer och har bestämt sig för att skriva ner släktens historia - och avslöja dess dittills väl bevarade hemligheter för omvärlden.

 

Det mesta av det som Ari vet om familjen Spinoza har han fått från sin grand­onkel Fernando, en berättare av Guds nåde som i Aris barndom proppade honom och hans tvillingbror Sasha fulla med mer eller mindre sannfärdiga historier om förfäderna. Fakta är väl bra, tycks Fernando resonera, men allting kan göras ännu bättre med lite fantasi. Fernando har i sin tur fått stora delar av sin information om släkten genom att via ett spiritistiskt medium kommunicera med Shoshana, en kvinnlig föregångare till Einstein som redan på 1700-talet inser sambandet mellan massa och energi.

 

Som ni nog redan anar finns det starka drag av skröna i denna släktkrönika – kanske kan man helt enkelt kalla den för en släktskrönika. Den fullkomligt spritter av berättarglädje alltmedan den som en besatt flipperkula far hit och dit genom historien och låter kända som okända träda fram på scenen. Här får Hitler spela schack med Stalin och Voltaire konspirera för att sno åt sig Spinozasläktens hemligheter. Rembrandt, Torquemada och Robespierre, för att bara nämna några, dyker upp och försvinner. Livläkare och giftmördare, bankmän och rabbiner, horor och filosofer - alla har de sin roll att spela. Kronologin får ofta stryka på foten, till visst förfång för ordning och överblickbarhet men till obestridlig förmån för berättande och formspråk.

 

Gabi Gleichmann. Foto: Foto: Morten Brun Inte sällan utgör dock det roliga, galna och överdådiga i romanen bara en tunn slöja över betydligt mörkare och allvarligare stråk. Gleichmann använder skickligt skrönans uppsluppna form för att sätta ljuset på judeförföljelsernas långa historia, och drar tankeväckande trådar ända från inkvisitionens Spanien fram till – och bortom – nazisternas förintelseläger. I det inledande citatet, signerat Danilo Kis, står det att "ingenting upprepas någonsin i människors historia, allt som vid första anblicken verkar likt är på sin höjd snarlikt". Ändå påminner den här berättelsen oss ständigt om hur historien upprepar sig, och om att hur mycket vi än berättar och minns kommer vi ändå att gång på gång göra samma sorts misstag och göra oss skyldiga till samma sorts övergrepp.

 

Romanens största problem är att den är på tok för lång – eller snarare att Gabi Gleichmann och hans redaktör inte har orkat bearbeta och finslipa den så mycket som skulle ha krävts för att göra den så bra som den haft alla förutsättningar att bli. En bra bit in är jag fångad, road, imponerad, men allt eftersom falnar entusiasmen och ersätts med trötthet och leda. De sista 200 sidorna glider berättandet sakta men säkert över från engagerat till redovisande. De alltmer skissartade gestalterna och alltmer likartade historierna staplas på varandra en efter en, och det blir allt svårare att uppamma nytt intresse för varje enskilt livsöde. Även de många upprepningarna – ibland faktiskt ordagranna – sliter på tålamodet.

Med Udødelighetens elixir är det lite som med en god maträtt som man fått sig serverad i alldeles för stor mängd. Man känner sig mätt efter hälften, men måste ändå fortsätta äta, trots att maten börjar växa i munnen och kännas alltmer mastig och svårtuggad. Synd på så inledningsvis rara ärter.

 

Eva Johansson

kulturen@expressen.se

 

FOTNOT. Gabi Gleichmann är medarbetare på ­Expressen Kultur. Boken recenseras därför av Eva Johansson, kritiker i Svenska Dagbladet. Recensionen publicerades första gången 29/11 2012 och avsåg den norska upplagan.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!