På Felix Gmelins utställning på Galerie Nordenhake tidigare i höstas stod en radio på golvet: "...det skulle styrka det kollektiva jagets kraft att ante...ant...antecipera sig i kollektiva utopier..." Stavelserna stapplade sig fram, hakade upp sig. Rösten var en ung pojkes, texten en politisk traktat skriven av konstnärens far drygt 40 år tidigare.
Som studie i alienation och av språk som förlorat, eller aldrig fått, förankring i någon sorts verklighet var det helt lysande.
Just språket är det första man tänker på när man läser Paletten, nyligen utsedd till årets kulturtidskrift. Inte bara för att det är lite roligt att en tidning som släpper igenom meningar om "ett maskiniskt schizoestetiskt tänkande mot strukturalismens logocentriska subjektsfilosofi" och tycker att "ontologi" är ett bra ord i rubriker, ändå skriver "följtetång" i ledaren.
Utan för den kamp som pågår i texterna. Från konstnärerna som i ett manifest klagar över att de måste översätta sitt språk till maktens (konst till ord, får man anta) till Fredrik Svensks försök att formulera en kritik som inte blir del av det system den kritiserar.
Ambitionerna är det inget fel på. Ändå är det svårt att som läsare inte tänka att de fjärmar sig från det de vill diskutera.
Ungefär som 60-talets bokstavsvänster gjorde – vänstern har en tradition av att gå bort sig i ordmassorna. Paletten har under den nuvarande redaktionen radikaliserats i takt med den socialkritiska delen av samtidskonsten, men jämfört med vårens aktivistiska Berlinbiennal och dess i backspegeln alltmer obehagliga stenkastar- och terroristromantik framstår Paletten ändå som rätt snäll och sansad.
Den sitter nöjd i sitt språkliga fängelse.