Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Ystadbarnens historia väcker hänsynslösa begär

Ystad-paret isolerade sina fem barn från omvärlden i åratal innan det hela uppdagades. Foto: FRITZ SCHIBLI / EXPRESSEN/KVP
Paret i Ystad drog sig undan och höll sina barn isolerade från omvärlden. Foto: FRITZ SCHIBLI / KVP

Sommarens serie på Ungkulturen handlar om hur vi formar våra barn.

Hanna Nordenhök tänker på Ystadbarnen och den tunna hinnan mellan omsorg och våld.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FORMEXPERIMENT. Varför stänger man in ett barn? Jag sitter i försommaren och skriver färdigt en roman om en flicka som hålls fången på en gammal mangård inramad av en igenvuxen häck, när nyheten om de fem isolerade syskonen utanför Ystad når mig. En vän säger: den där historien låter som en bok av dig, skriv den – jag verkar redan vara i färd med det, svarar jag. 

Kanske är det flickan i boken som gör att Ystadbarnens historia väcker min gamla vanliga besatthet av barns ensamma öden till liv, jag faller ner i min egen avgrund av hänsynslösa dokumentaristiska begär, det som får mig att nätsurfa till långt in på kvällarna, jag halkar runt på kvällstidningssidor och tvivelaktiga nätfora: snart vet jag vid vilken landsväg familjens villa ligger och föräldrarnas namn, jag far runt med muspekaren i Google Maps och studerar voyeuristiskt den höga, trassliga häcken som tronar som en mur runt det lätt vanvårdade huset. 

De flesta barn lever instängda av vuxna, underkastade de vuxnas vilja och nycker, i en barndomens inhägnade arkitektur.

Jag är förmodligen i gott sällskap. Ystadbarnen framkallar en hel begärstradition efter instängda barn, från Kaspar Hauser och Natascha Kampusch till syskonen Turpin, Angulo och Elisabeth Fritzl och hennes barn. Listan kan göras mycket lång.

”Varför stänger man in ett barn?” är på sätt och vis i förhållande till den traditionen en helt felställd fråga, eftersom ”ett instängt barn” i viss utsträckning är en tautologi – de flesta barn lever instängda av vuxna, underkastade de vuxnas vilja och nycker, i en barndomens inhägnade arkitektur. 

De av oss som är föräldrar till barn vet det där, vi vet det i vårt innersta, och när vi läser om Priklopil och paret Fritzl och Turpin sker en oönskad spegeleffekt, en tillbakakastning vi inte sällan måste svara på genom bortstötande förfasning. Det är alltid någon annan som utför våldet. Och i den mediala bildstormens narrativa logik kan vi alltid klicka oss fram genom våra egna känsloregister på behörigt avstånd, och med skräckfylld och fördömande förtjusning betrakta de instängda och deras fångvaktare som exotiska varelser.

Vi dämpar det olösliga, det verkligt hotfulla, det som kommer oss för nära.

Vi lever i en tid då vi gärna upprörs över våld men mer sällan söker svaren på våldets mekanismer inuti oss själva, vi eftersöker systemfelen, vi vill ställa någon till svars, vi externaliserar. Ystad kommun måste ta sitt ansvar för barnens isolation och uteblivna skolgång, de fallerande samhällsinstanserna felsökas. Det är ett patos som naturligtvis är helt nödvändigt: vad vi eftersöker är ju rättvisa, och upprättelse. Så måste det vara och förbli i ett funktionellt demokratiskt samhälle.

Men det är också ett patos där andra, grumligare skikt av tillvaron lätt förvisas, där tvetydigheter i oss själva, där vår egen latenta eller bara maskerade våldsamhet, kan placeras utom blickfånget. Vi dämpar det olösliga, det verkligt hotfulla, det som kommer oss för nära. Därigenom upprättar vi ett försvar som inte sällan blir motsatsen till det nakna livet, och därmed till litteratur, det går inte att använda där. Inte om litteraturen vill vara en existentiell rannsakan, ett arbete i språket där en öppenhet inför ambivalenser och inför det våld vi alla är kapabla till måste finnas för att få bilderna att skälva, avge mening, komma nära, och på så vis skapa sin inre sanning.

Jag tänker på nattskräcken, på rädslan att förlora allt, på tvångsbilder av fruktansvärda olyckor.

När jag tänker på mamman i Ystad tänker jag på den chockerande tunna hinnan mellan omsorg och våld som präglar alla familjers relationer. Den hala och porösa skiljeväggen mellan att vilja rädda sina barn undan en ohygglig värld och att beröva dem deras frihet och självbestämmande. 

Jag tänker på nattskräcken, på rädslan att förlora allt, på tvångsbilder av fruktansvärda olyckor, på rädslan att knarket ska ta dem, på begäret att sträcka ut en hand och lägga den över barnets bröstkorg för att kontrollera dess lätta andning. Övervaka avföring och matintag, avsöka de små lemmarna efter sår, sjukdomar och död. 

De galna föräldrarna är bara förvridna versioner av oss själva.

Dra ner förhänget mot omvärlden, skydda från samhällets gift, från oönskade ideologier, dålig påverkan. Förhala ögonblicket då barnet måste ryckas ifrån mig – förhala separation, förhala den oundvikliga lägesförändringen då den ovillkorligt älskande, ovillkorligt beroende blicken vänds bort, förbi mig, utåt.

I föräldraskapet finns alltid detta korn av monstruositet, av drift till instängande och maktfullkomlighet. Att få ett barn är på sätt och vis alltid redan att stänga in det, att ta det i beskydd att hägna in det. De galna föräldrarna är bara förvridna versioner av oss själva. Därför hänger vi oss också så njutningslystet åt behovet att betrakta skräckexemplen genom skärmens flimrande titthål och nätets virvlar av artikellänkklick som i ett underligt upplyst akvarium där främmande organismer simmar – ett monsterkabinett, betryggande långt borta från våra egna liv. 

FORMEXPERIMENT – TIDIGARE DELAR

Hanna Nordenhök är författare och kritiker på Expressen Kultur. Hennes senaste bok är ”Asparna”.