Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Visst kan de nästan allt!

Thérèse Svensson och Robert Panzenböck i "Lotta på Bråkmakargatan".Foto: Petra Hellberg/Stockholms stadsteater

Jens Liljestrand ser en uppsättning av "Lotta på Bråkmakargatan" som är absolut solidarisk med barnperspektivet.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

fakta

TEATER

LOTTA PÅ BRÅKMAKARGATAN | Av Astrid Lindgren | Regi och dramatisering Johanna Huss | Stockholms stadsteater | Ålder 5+ | Speltid 1.45 t.

Av Astrid Lindgrens många figurer är Lotta på Bråkmakargatan kanske den mest alldagliga. Hon har inga superkrafter, löser inga deckarmysterier, tillhör varken Ronjas sagovärld eller Emils nostalgiskimrande förflutna. Historierna utspelas i trivsam villamiljö i obestämbar samtid (de fem böckerna, varav tre bilderböcker, kom ut mellan 1958 och 1990).

Här finns inga allegoriska eller socialpolitiska dimensioner (att jämföra med symboliken i "Bröderna Lejonhjärta" eller de klassklyftor som åskådliggörs i Madicken-böckerna), bara ambitionen att berätta om livet som yngsta barnet i en vanlig svensk trebarnsfamilj, med humor, inlevelse och framför allt respekt för barnets fantasivärld.

 

Kanske är det just det igenkännbara och vardagliga i förskoleflickan Lotta Nymans upptåg som har gjort att böckerna har förblivit populära genom generationerna.

När regissören Johanna Huss nu har valt ut tre av berättelserna för en teaterversion hade man kunnat befara en mekaniskt publikfriande barnshow à la Junibacken.

Jag ska erkänna att det är med måttlig entusiasm jag slår mig ner i salongen framför kulissernas villaidyll, vars bänkar och fruktträd så uppenbart är kalkerade från Ilon Wiklands klassiska illustrationer.

Men farhågorna kommer snabbt på skam. Visst är Huss trogen originaltexterna och det enkla, raka berättande som präglar dem, men samtidigt är hon självständig i sin dramaturgi.

 

Grundläggande är genidraget att göra gosedjuret till låtsaskompis: när Lotta är omgiven av föräldrar och syskon är Bamsen en vanlig tygnalle, en rosa grisbjörn, som när hon är ensam byts ut mot en briljant mimande Carl Jacobson i rosa sparkdräkt (tänk Kalle och Hobbe).

Greppet ger publiken ett fönster in i Lottas inre värld, den frizon mellan verklighet och fri fantasi i vilken hon bearbetar sin frustration och sitt ständiga underläge, hennes mellanområde, för att tala med psykoanalytikern Donald Winnicott.

"Lotta på Bråkmakargatan" är en föreställning som är absolut solidarisk med barnperspektivet. Lisa Larsson spelar Lotta med darrande underläpp och ett så fulländat kroppsspråk att sexåringen i mitt sällskap vägrar tro mig när jag säger att skådespelaren var en vuxen. Thérèse Svensson och Robert Panzenböck fyller storasyskonen Mia-Maria och Jonas med exakt rätt blandning av grymhet och ömhet.

 

Men även vuxenvärlden är befolkad av figurer med djup och trovärdighet. Mamma (Eva Stenson) är både stram och innerlig när hon trött försöker hantera sin dotters tantrum.

Den snälla Tant Berg (Lilian Johansson) ligger ensam och sjuk och lyssnar på Count Basie, bärande på världar som Lotta bara kan ana sig till.

Och när Lotta låter sig inspireras av tanten och drar med Bamsen i det slags lyckligt jazziga jitterbug vi bara kan göra i dagdrömmen, står det klart att det här är en uppsättning som, liksom sin huvudperson, kan nästan allt.