Vilda bebin prövar sin mamma med nya äventyr

DOCKTEATER. Eva Erikssons brungulskimrande bildvärldar befolkade av rundrumpade kaniner, bebisar och annat småfolk finns för evigt inpräntade i generationer av barnboksläsare. Det särskilda öga hon har för de där små rultiga kropparna och deras livsiver är oslagbart. Att Dockteatern Tittut sedan länge har haft föreställningar på sin repertoar som bygger på böcker med Erikssons illustrationer är inte konstigt. I den underbara uppsättningen av Ulf Nilssons ”Lillasyster Kanin” som sattes upp för ett par år sedan, en repris från tjugo år bakåt i tiden, var Erikssons bildspråk dessutom starkt närvarande. 

Och hur vild är egentligen bebin i denna tappning?

Inte riktigt lika mycket känns hon i ”Vilda bebin och mamman”, också den en uppdatering från en gammal uppsättning och liksom den förstnämnda regisserad av Sophia Segrell. Gunilla Pantzars mammadocka är av ett lite mer drömskt minkpälsigt slag än Erikssons snälltrötta morsa som tung i höfterna kämpar med att hålla jämna steg med sin röjiga unge i böckerna, även om hon är lika ömhjärtat vimsig här som där. Och hur vild är egentligen bebin i denna tappning? 

Jag saknar lite av hans djävulsgrin och patologiska äventyrslusta från Barbro Lindgrens okynniga rimverser. Här blir han lite tillrättalagd, även om de glesa guldborsten över bebisskalpen är desamma. Framförallt är Lindgrens texter hårt nedstrukna, vilket är synd och en smula obegripligt – det är ju där skatten finns. Textfrånvaron bidrar också till en föreställning som nu snarare passar åldersgruppen två till tre år än, som anges i programmet, två till sex

Skådepelarna Maria Selander och Martina Grimstedt är dock ypperliga på att sömlöst växla mellan rollerna och med sina kroppar och uttryck förlänga dockornas närvaro i rummet. De gestaltar ömsint kärleken mellan den urlakade mamman och hennes piggögda unge, och Segrells regi uppnår en samtidigt självklar och koreografisk precision. Och när bebin på en av sina strapatser slickar en efterhängsen varg i ansiktet känner jag genast igen honom. 

Hanna Nordenhök är kritiker och författare.