Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Vi ska börja sjunga psalmer i sommar

Den blomstertid nu kommer. Foto: Jeppe Gustafsson / IBL

Sommarens serie på Ungkulturen handlar om hur vi formar våra barn.

Joel Halldorf sjunger psalmer och sår ett frö.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FORMEXPERIMENT. Hur fostrar man barn i en värld som är ny men inte skön? Där det inte längre känns som att tiden är på ens sida, utan det vi vant oss kalla utveckling bara tycks innebära att polariseringen sliter isär oss, populismen fångar allt fler medan digitaliseringen fördummar? 

För någon som vuxit upp med pingstpredikanter som varnat för världen i ett århundrade känns oron välbekant. Pastorerna såg många tecken på att tiden var ur led: Seriemagasin, alkohol och utomäktenskapligt sex. Då betraktades de som mörkermän och alarmister. Men i dag har seriemagasinen bytts mot smartphones, alkoholen mot partydroger och det utomäktenskapliga sexet blir allt mer avancerat, och kryper ner i åldrarna. Nu delas oron av flera.

Hur räddar vi barnen undan tidens mörker? Det som en gång var pingstvänners och andra minoriteters fråga är numera en som alla brottas med. 

Pingstvänner på Nyhemsveckan. Foto: Pieter ten Hoopen / COPYRIGHT PRESSENS BILD

Går det att lära något av minoriteterna, de som levt med frågan så länge? Man kan börja med att se på deras misstag. Om alla som fötts inom Pingströrelsen stannat kvar skulle rörelsen i dag ha en miljon medlemmar. Istället ligger siffran på 100 000 – och en av anledningarna är att man lite för desperat velat hålla kvar barnen. 

Världen var förbjuden mark, och allt som skulle undvikas listades i syndakataloger. Det skapade en traumatiserande känsla av instängdhet. Vilket egentligen var märkligt, för väckelsen hade förbjudit saker starten på 1700-talet. Reglerna var inget nytt – men tiden hade förändrats. 

Det som en gång var pingstvänners och andra minoriteters fråga är numera en som alla brottas med.

Förr levde vi i mobiliseringens tidsålder: de kollektiva projektens tid. Då var individer redo att offra allt för något storartat – fria demokratier, mer lebensraum, det kommunistiska språnget eller en ren och syndfri församling. Under denna epok uppfattades kollektiv disciplin och förbud som helt rimliga.

Men på 1960-talet trädde vi in i autenticitetens era. Nu bär alla sin egen sanning inom sig, och ingen får hindra någon från att söka och finna den. Moraliska föreskrifter blir pekpinnar: förtryckande försök att fjärma oss från vårt inre, sanna jag. 

Därför skapar regler trauman. Pingstvännerna har bittert fått lära en läxan som alla har nytta av att kunna. Givetvis behöver barn regler, men kadaverdisciplin är inte lösningen i längden.

Platon och Aristoteles. Foto: OKÄND

Vad är alternativen? Vi verkar långsamt inse att också drömmen om autenticitet är en återvändsgränd. Människan föds inte färdig, med en obesudlad inre kärna som hon sedan ska återupptäcka. Föräldrar bör hellre läsa Aristoteles än Rousseau. I ”Den nikomachiska etiken”, som han dedikerade till sin son, formulerar filosofen tidlösa principer för barnuppfostran. Att leva är att formas: Dygd övas genom goda vanor, och blir med tiden karaktär. 

En god vana kan kräva disciplin, till och med förbud. Men vanan ställer det man gör, inte det man avstår från, i centrum – och det gör skillnad. Medan fallna pingstvänner gärna fortsatte tro på Gud efter att de övergett syndakatalogens krav, har det ofta varit tvärtom bland judar: De praktiserar sin religion även då de har förlorat tron. Sabbat, Pesach, kosher: man vill inte ge upp de goda vanorna. 

Familjen. Foto: Jessica Gow / TT

Det här kan finna en sekulär form i familjemiddagar, kvällsläsning och skärmfria dagar. Regler fungerar om de bereder rum för det goda. 

Men även om dygd och goda gärningar är bra, de är är inte allt. För min del önskar jag att mina barn också ska få leva med en evighetshorisont. Tro på Gud, änglar och det eviga livet, helt enkelt. Hur ger man något sådant vidare i en värld som gör sitt bästa för att platta till, paketera och helst också sälja ut varje mysterium? 

Men kanske går det att så frön? Fylla barnen med texter som ger aningar.

Nåden kan inte kontrolleras. Man kan leda en människa mot mysteriet, men aldrig tvinga henne att kliva in i det. Vanor kan så klart vara till hjälp: bordsbön, aftonbön, söndagens gudstjänst. Men samvetet varken kan eller bör man tvinga.  

Men kanske går det att så frön? Fylla barnen med texter som ger aningar. Lägga ner ord i deras inre som en dag slår ut i blom – förhoppningsvis när de behövs som mest. 

Jag har tänkt att vi ska börja sjunga tillsammans den här sommaren. I psalmboken finns egentligen allt en människa behöver, och vi börjar med sommarpsalmerna. De hjälper oss att se vad den här årstidens skönhet djupast sett står för: evigheten mitt i tiden. 

De rika örtesängar

och lundens gröna träd, 

de skola oss påminna 

Guds godhets rikedom

Förhoppningsvis kan psalmerna också hjälpa dem att inse att livet är en gåva. Tacksamhet står inte högt i kurs i vår rättighetsorienterade tid – men livet kan vi inte kräva, bara tacka för: 

När jag hör trastens klara sång, 

när lärkan jublar dagen lång

högt ovan fält och backar

då kan jag inte tiga still

Min Gud, så länge jag är till

för livet jag dig tackar

Och skönheten kallar oss vidare. Den är inte det förgängliga livets mål, runt hörnet finns en ännu högre horisont. Hur berättar man det för en 6-åring? 

Nej, det går inte. Men man kan så ett frö. I dag, älskade barn, är orden kanske obegripliga för er. Men en dag ska ni förstå:  

Allt kött är hö. Allt flyktar här, 

och snart förvissna gräsen. 

Hos dig allena, Herre, är

ett oförgängligt väsen. 

Min ande giv

det nya liv, 

som aldrig skall förblomma, 

fast äng och fält stå tomma

Joel Halldorf är medarbetare på Expressen Kultur.