Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Varför ska mina barn bry sig om Palmemordet?

Olof Palme.Foto: LEIF R JANSSON / TT NYHETSBYRÅN
Foto: OLLE SPORRONG

Hur ska unga generationer få ett känslomässigt band till Palmemordet?

Daniel Sjölin menar att en samlande berättelse drunknar i snack.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KOMMENTAR. Omgiven av stollar som petar näsan, dräller sås, glider upp och ned på stolarna och antingen tror att Palme är en emoji, en protest på Tiktok, eller Leif GW Perssons farfar (troligen mördad på Titanic), inser jag att uppgiften är svår: Hur ska jag få dem att känna det oerhörda som nu rullas upp?

Jag försöker berätta förstås. Mordnatten, avspärrningarna, de två tevekanalerna, de kalla Stockholmsgatorna, Palmehatet, löntagarfonderna, biobesöket, Dekorimamannen. Att jag var pyjamasliten och sprang och väckte mina föräldrar och sa att han var skjuten och var inte det bra för vi var ju moderater? Och Christer Petterson som satt på parkbänken nere i centrumet i vår kommun och skrek över ölburken ”Ja det är jag!” när vi smög förbi. Och min mormor, vars namn en av stollarna ärvt, som höll Hans Holmér som hjälte när cancern suddade ut hennes knutna näve och hon försvann med folkhemmet... 

Det är en sak med nostalgi, men det här är ju allmänbildning.

Tre decennier. Palmemordet är lika avlägset för dagens ungar som andra världskriget var för oss sjuttiotalister, men jag vill att mina rara stollar ska fatta. Nostalgi är en sak, men det här är allmänbildning och den kan jag inte överlåta åt skolans mesiga undervisning. Jag bara ser den framför mig: ”Vad tänker du när du hör om Palme? Rita, klura och fundera!”

Nej nej: Rikets förnedring är det tal om! Det nationella traumat. De 34 åren där ett Palmevapen alltjämt är lika mytologiserat som en järnklump från Atlantis. Jag berättar alltmer upphetsad. Om man på jul vill utbrista ”tindra för helvete ungjävlar” så är det nu gapa som fågelholkar jag vill att de ska. 

Men snart börjar de smyga med telefonerna. Suck. Ska Palmemordet nu rullas upp som bara ännu ett mediepåslag för dem?

Analyserna förvandlar det hela till ett mellansnack.

De finns bara en utväg. Jag gör som ungarna när de kräver pasta i stället – slår näven i matbordet – sen beordrar jag Total Samling framför tv:n. Nu jädrariminlåda ska vi se vad public service går för! Åtta miljarder i budget, och i coronatider har de ju inte gjort annat än att frossa i sitt arkivmaterial. Bring in the Bengt Öste!

Men bara några minuter in i specialprogrammet av ”Veckans brott” har två vuxna pratat sönder allt med en ”medieanalys” och min elvaåring frågar om vi inte kan se ett annat avsnitt i stället, typ det med koffertmordet eller hon galna tanten i Arboga. Några ynka sekunder dyker Öste upp. Jag spolar och spolar. Analyserna förvandlar det hela till ett mellansnack som vid skidspelen i Falun. Inte blir det bättre dagen därpå när allt ska debriefas. I två ynka inslag – ett om hatet och ett om vapnet - visar man berättarmusklerna, och barnen tittar uppmärksamt. Sen blir det snack igen.

Synen på barn som medialt skyddslösa

Jag bläddrar som en VJ i SVT:s öppna arkiv. Här finns ju material. Ett tal på nyårsafton, en dokumentär, valda snuttar. Men jag får inte till mixen. Jag blir som en jobbig snubbe med ett blandband. 

På SVT råder att det som är för vuxna är för vuxna – prat snack och analys – och det som är för barn är för barn: avskärmat i egen kanal. Konsten att berätta för båda samtidigt och med samma allvar, borde inte lysa med sin frånvaro när det kommer till Palmemordet. Nå, det är inte ”Veckans brott” det är fel på utan något annat. Kanske synen på barn som medialt skyddslösa eller väldigt lättroade.

Jag ger hur som upp och stänger av. Palmemordet kommer aldrig binda våra generationer samman. Tiden för suggestiva berättelser är över.Ungarna får egen skärmtid i stället.

Kanske hittar de något om Palme på Tiktok, något som tar både dem och berättandet på allvar. 

 

Daniel Sjölin är redaktör på Expressens kultursida.