Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Varför ska barnen akta sig för bajset?

Foto: RABÉN & SJÖGREN
Emma Adbåge.Foto: RICHARD GUSTAFSSON
Alex Schulman.Foto: 7193 / EXPRESSEN TT NYHETSBYRÅN
Foto: RABÉN & SJÖGREN
Sanna Mander.Foto: JULIANN HARKKI / RABÉN & SJÖGREN
Malin Klingenberg.Foto: KAROLINA ANDERSSON / RABÉN & SJÖGREN
Hanna Albrektson.Foto: HANNA ALBREKTSON / LILLA PIRATFÖRLAGET
Mårten Melin.
Inlagebild ”Fisens liv”.Foto: Rabén & Sjögren
1 / 10

Det mänskliga tarmsystemet upphör aldrig att fascinera unga läsare.

Martina Montelius botaniserar i vårens utgivning av berättelser om prutt och bajs.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Uppdelningen av litteratur i barn-, ungdoms- respektive vuxenböcker ter sig ibland onödig. De berättelser som umgås med den mänskliga existensens grundämnen angår oss alla. Ämnen som kärlek, död - och bajskorvar. I ett av litteraturhistoriens absolut främsta verk, James Joyces ”Ulysses”, ägnar huvudpersonen Leopold Bloom en god stund åt att omsorgsfullt förrätta sitt tarv, i Hanif Kureishis berömda novell ”The Tale of the Turd” från 1997 ståtar ett stycke bummelibum på scenens mitt, och i min bokhylla står det interdisciplinära akademiska verket ”Excrement in the Late Middle Ages” av Susan Signe Morrison på honnörsplats.

Att skriva för barn om Det Storas spörsmål och beskaffenhet ter sig kanske svårare, åtminstone sedan Pernilla Stalfelt tog fekalielitteraturen till helt nya höjder med sin banbrytande ”Bajsboken” 2006. Den blev just en sådan bok som smattrade över generationsgränserna, som blev allt från uppsluppen godnattsaga till kreddig gåbortspresent för den fiberrika medelklassen.

Något som skaver likt en lättare blöjbyxirritation.

Men alltför ofta nyttjas bajskorven, i beklaglig misstolkning av Hans Alfredsons fina visa ”Knut med skämtlynnet”, som simpel fnissgenväg när vi riktar oss till barn. Så är exempelvis fallet med Alex Schulmans och Emma Adbåges återpublicerade ”Bajsfesten”, ursprungligen utgiven 2010. I den är protagonisten Nikki lika listig och förstoppad som en genomsnittlig kulturstjärt. Jag uppskattar greppet att Nikki, som är bebis, får prata som en vuxen, och Adbåges illustrationer, kompletta med barnaögon nästan lika stora som de bajsmassiv den lilla producerar, är briljanta. 

Ändå är det något som skaver likt en lättare blöjbyxirritation. Ty för att göra tarmtömningar till konst behöver man, trots allt, vara aningen mer skitnödig i dramaturgin än Schulman lyckas med här. Likt en väderspänd deckarförfattare håller han oss via Nikki på halster långt om länge, för att sedan låta narrativet eruptera i just den hämningslösa diarréorgie på vilken titeln anspelar.  

Budskapet i boken är ingalunda att vi ska visa bajset aktning.

Men det är för det första orealistiskt; vore den lilla verkligen förstoppad skulle en bepansrad bumling av vresig farbror-snitt, inte en serie lössläppta, fnittriga pölar, bli storylinens kulmen. Schulman och Adbåge har alltså valt att gira mot fantasygenren, vilket för mig som inläst på vår pruttkanon ter sig mer än en smula krystat. Man är ute efter enkla garv på bekostnad av trohet mot sin berättelse. 

Och för små barn är svårmanövrerad stolgång med magknip som konsekvens en brännande fråga som inte bör viftas bort likt en förlupen fis mitt i ett styrelsemöte på Rabén & Sjögren. Jag efterfrågar mer stringens i det duon framgent ger ifrån sig.

Beträffande Mårten Melins och Hanna Albrektsons ”Akta bajset!”, avsedd för de allra minsta, har jag en fråga: varför? Budskapet i boken är ingalunda att vi ska visa bajset aktning, eller akta oss för att göra det illa. I stället är verkets credo att bajset är något vi bör akta oss för.

Gör en av våra mest livsbefrämjande gasbildningar rättvisa.

Visst kan jag förstå att det finns en tid och plats för allt, men jag är osäker på att beröringsskräck inför spillning är rätt känsla att inducera i vårt uppväxande släkte. Jag skulle snarare uppmuntra välavvägd nyfikenhet. Med det sagt uppskattar jag det rika prisma av bajsvariationer illustrationerna bjuder på. Alla kan bajsa, och antropocentrism hör således inte hemma i konstnärliga uttryck kring stjärtpastejernas artrika fauna.

Flyhänt exkrementekvilibrism skänks oss däremot i Malin Klingenbergs och Sanna Manders välunderbyggda och engagerade ”Fisens liv”. På rimmad vers som inte står Lennart Hellsing långt efter bjuder Klingenberg in möken i det mänskliga livets alla prång och vidder; med benäget bistånd av Manders färg- och formsäkra illustrationer låter hon det gäckande fjärtmolnet ömsom ryta, ömsom smyga på världen i en palett av uttryck som faktiskt gör en av våra mest livsbefrämjande gasbildningar rättvisa. Jag kan bara salutera en så njutbar, men aldrig lättsmält, skildring av vår osynliga, men evigt närvarande, vän i fliken.

 

BILDERBÖCKER

MÅRTEN MELIN (TEXT) OCH HANNA ALBERTSSON (ILLUSTRATION)

Akta bajset

Lilla piratförlaget, 14 s. 

 

ALEX SCHULMAN (TEXT) OCH EMMA ADBÅGE (ILLUSTRATION)

Bajsfesten

Rabén & Sjögren, 26 s. 

 

MALIN KLINGENBERG (TEXT) OCH SANNA MANDER (ILLUSTRATION)

Fisens liv

Rabén & Sjögren, 32 s. 

 

Martina Montelius är teaterchef, dramatiker och författare samt medarbetare på Expressens kultursida. Hennes senaste roman är ”Avlivningskliniken Tusenskönan”.

 

”Det som jag hatade mest blev mitt liv”

”After utan work” är Expressen Kulturs spontana program från coronakarantänen.

I det här avsnittet samtalar Daniel Sjölin med författaren Ulf Karl Olov Nilsson – om skogen han ärvde, poesin han avskydde och människan som dog i hans armar. 

Förra veckan möttes Daniel Sjölin och författaren Martina Montelius. Se det avsnittet nedan.