Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Låt de allra minsta slippa ”Mellokalas”

Foto: OLLE SPORRONG

Små barn tittar mer och mer på Youtube.

Margareta Sörenson tittar på SVT:s satsning på att nå de allra minsta.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

TV | RECENSION. SVT:s Barnkanalen har satsat, sent omsider, på de allra minsta med Bolibompa Baby. Men varför, i alla pinglande skallrors namn, har man inte vänt sig till den expertis som finns detta land? Varför inte satsa på konstnärlig kvalitet? I stället för mello. 

Vi lever i ett lyckligt land för litteratur, musik och scenkonst med gott om författare och konstnärer som arbetar med sikte på de allra minsta med strålande resultat. Bilderböcker för småisar med tydliga men fantasifulla, formstarka bilder: Stina Wirsén, Anna-Clara Tidholm, Kenneth Andersson. Eller lyrik att gosa i öronen med: Lotta Olsson! Att animera och musiksätta en bilderbok är inte bara att erbjuda några härliga minuter, utan också att introducera ett författarskap. 

”Myriader av världar”. Foto: Kungliga Operan.

För scenen skapas dagligen makalösa upplevelser för de absolut minsta. Bara ett enda exempel: koreografen Dalija Acin Thelander som gjort sagovackra dans-bildkonst-musik-doft-verk för bland andra Stockholmsoperan för pyttefolket, och som nu – uppburen – far klotet runt med sina interaktiva uppsättningar. Det är omöjligt att inte tänka på det, när jag ser de små knattarna utstyrda i partyhattar i Mellokalas - vem ska titta på vem här? Små barn tänker knappast på sig själva som rörande och dekorativa. 

När den statliga televisionen var helt ung och man började göra program för barn i den enda kanalen gjorde man som i andra länder i motsvarande situation: bjöd in etablerade teaterkonstnärer med gott renommé att ”flytta in”. Dockteater, till exempel,  passade perfekt i rutan. Yrkesskickliga konstnärer fick formatera om sig med nya uppdrag efter principen: bara det bästa är gott nog för barnen. 

Aldrig godkännas

Bolibompa Baby för barn 0-2 år har den bekanta gröna sagodraken som igenkänning, och man leta och välja mellan olika säsonger och avsnitt. Paketöppning med Bolibompa-draken som fumligt med lurviga tassar öppnar paket i pastellfärgade omslagspapper för de minsta, till exempel. Så valhänt spel skulle aldrig godkännas på en vanlig, hygglig teater för barn. 

Till Mellot lanseras ”Mellokalas” i sju avsnitt för de minsta. Varför det? Vems behov svarar det mot? Der ser ut som en försiktig och budgetsnål studieproduktion, där man fallit för frestelsen att fokusera på ”gulliga” småbarn. Bolibompa Baby skulle, om nu SVT vill locka de svikande småbarnsföräldrarna, kunnat tävla med all annan högkvalitativ bebiskultur som trängs på nätet, på biblioteken, på teatern om den fått en egen profil. I ängslan inför att vara tv-smal blev det tv-banal.  

Respekt är ett behov

Synen på barnet är sedan ett par generationer som en stor våg av framåtflyttat medvetande om individen från dag ett. Att en baby inte bara ska överleva, utan också trivas är en självklarhet. Så vi bär och gullar, piper i magen, vyssar och sjunger. Med insikten om individens behov följer respekten, intellektuellt, känslomässigt.  

Ur Bolibompa baby på SVT.

SVT:s Barnkanalen har tagit tag i utbudet för de allra minsta, minibarnen som de kallar dem. Det är redan sent! För sent? Man uppger att i en mätning av småbarnens medievanor var 2017 det första året som småbarnsföräldrarna anger Youtube som sitt barns favoritmärke. 

Oförargligt resultat

Så efter research och satsningar finns nu Bolibompa baby. Resultatet är oförargligt, men påvert. Aspekterna genus och etnicitet är visserligen tillgodosedda med hjälp av den gröna draken – androgyn, snäll, lurvig och utan synlig hemvist någonstans. Avsnitten är korta och färgrika, i andra säsongens avsnitt lärs ord ut, i tredje säsongen sånger. ”Mellokalas” är ordlöst och har avsnitt med material som teman: bubblor, ballonger, serpentiner och glitter och försöker nog fånga känslan av en ”riktig” upplevelse . Men till Mello-vinjetten som motarbetar genom att pumpa på, formlöst, färglöst och utan samspel med bilderna. 

Den bästa barnkulturen utgår från barnen och deras perspektiv. Det gäller för de allra minsta också. 

Margareta Sörenson är kritiker på Expressens kultursida.