Vad var planen med nya Jönssonligan, Alfredson?

RECENSION. Tomas Alfredson stora styrka som regissör, hans förmåga att skapa en helgjuten estetisk form – nyckeln bakom succéer som ”Tinker tailor soldier spy” och ”Fyra nyanser av brunt” – går igen i ”Se upp för Jönssonligan”. Här återser vi, närmare 40 år efter förlagan ”Varning för Jönssonligan”, det ikoniska förbrytargäng som leds av den narcissistiske sprätten Charles-Ingvar Jönsson (Henrik Dorsin).

Rent visuellt är detta en fest – prylarna! bilarna! det kufiga högkvarteret i Stockholms utkant! Men det är som om Dorsin, snarare än att skapa sin egen karaktär, går runt och lajvar Gösta Ekmans små gester och maner, ända ner till de små spjuveraktiva tungrörelserna i munhålan.

Och de andra i ligan är märkligt bleka figurer. Anders Johanssons Vanheden blir den konturlöse, tuktade sonen till en radiohandlar-stofil – ack vad jag saknar Ulf Brunnbergs flamboyanta fjantighet! – medan David Sundin gör mest ingenting av sin Dynamit-Harry. Valet att göra hans flamma Doris till medlem av den tidigare helmanliga ligan ligger förstås i tiden och Hedda Stiernstedt är som vanligt sevärd, men förmår inte bära filmen ensam.

Allt blir osammanhängande och rapsodiskt och utan nerv.

Själva intrigen, stölden av den symboltyngda sten som sägs utgöra hjärtat i en finsk kungakrona, blir mest ett redskap för att göra narr av finländare. Allt blir osammanhängande och rapsodiskt och utan nerv när Alfredson så uppenbart är mer intresserad av nörda ner sig i ett slags folkhemsnostalgiskt skimmer som i sina bästa stunder påminner om Hasseåtages ”Äppelkriget”; som när skurken Knut Enberg trollbunden sitter med blomsterkrans runt håret för att lyssna på Hugo Alfvéns ”Midsommarvaka” medan ligan ostört tar sig in i hans kassavalv.

Alfredson själv lyckas dock inte dyrka upp Franz Jäger-skåpet till denna svenska nationalklenod. I likhet med ”Sickan” hade han säkert en plan, och säkert var den på ritbordet lysande, men på en tv-skärm blir den mest en serie stämningsfulla tablåer utan styrfart.

De bilder som dröjer sig kvar längst efteråt är den vemodiga blicken på pappa Vanheden där han sitter övergiven framför en öl på en radiomässa i Travemünde, eller Doris och Dynamit-Harry på ett politiskt korrekt fruktjippo för barn i förorten; scener som symtomatiskt nog inte har ett smack med berättelsen att skaffa.

Man väntar på den där jävla smällen som aldrig kommer.

Jens Liljestrand är biträdande kulturchef på Expressen.

Lyssna på ”Lunch med Montelius”

En omtalad podd från Expressen Kultur – som tar er med bakom kulisserna i kulturvärlden. Med två av kultursidans stjärnor: Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och kritikern Gunilla Brodrej. Podden är en hyllning till alla kulturtanter där ute oavsett kön.