Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Vad mer hade mina föräldrar ljugit om?

Foto: Shutterstock
Jenny Jägerfeld.Foto: ELLINOR COLLIN

Är det rimligt att pådyvla barnen berättelser om tomtar, helgon och annat överjordiskt?

Författaren och psykologen Jenny Jägerfeld skriver i Ungkulturens sommarserie om barnatro.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

SOMMARESSÄ. Min insikt om tomtens icke-existens kom märkligt nog inte när jag en junidag i femårsåldern bevittnade hur min bror kom utspringande från garderoben iklädd röd luva och en plastig, äppelkindad tomtemask. Inte heller när jag som sexåring märkte att tomten hade exakt samma stövlar som pappa (han måste också ha köpt dem i Tyskland) eller när jag ett år senare såg en stor bit av tomtens bomullsskägg ramla av och avslöja en mun som var märkligt lik min fars. Så hård och intensiv var min tro. 

Avslöjandet kom i stället när några klasskamrater lade samman alla bevis mot tomten. Någon hade sett sin morbror klä ut sig, en annan hade hittat tomtekläder i ett förråd, en tredje påstod att hans mamma hade erkänt. 

Insikten var ett faktum. Tomten var fake news. Det var svårt att ta in! Varför hade mina föräldrar ljugit? Och vad hade de i så fall mer ljugit om? 

Hur hade jag kunnat gå på myten?

Påskharen och tandfén visade det sig. Den här upptäckten fick mig att fundera över två saker som jag fortsatt grubbla över i vuxen ålder:

För det första: Hur hade jag kunnat gå på myten om en tjock, rödklädd man som kunde flyga med hjälp av renar? En fe med obegränsade ekonomiska resurser och ett osunt intresse för barntänder? En pastellfärgad påskhare som gömde ägg (som han själv hade värpt?) fulla med godis? 

”En fe med obegränsade ekonomiska resurser och ett osunt intresse för barntänder?”Foto: Shutterstock.

Och för det andra: Är det verkligen rätt att ljuga på det här viset för sina barn? Kan det skada ett barn att bli lurat av sina egna föräldrar, även om detta är gjort i bästa välmening? 

Synen på barn som godtrogna och tillitsfulla delas av många.

Somliga menar att barn generellt är godtrogna och därför benägna att tro på vad man än berättar för dem. Troligen har det funnits ett överlevnadsvärde i att lita på sina föräldrar. De barn som har lyssnat på rådet att inte gå och bada i ett träsk som kryllar av alligatorer har haft större chans att överleva, än de som hoppat i ändå. 

Lögn.Foto: Shutterstock

Den här synen på barn som godtrogna och tillitsfulla delas av många, men faktum är att forskning visar att barn är betydligt mer eftertänksamma och kritiska när de tar ställning till fakta än vad man tidigare trott. De tar hänsyn till kontexten i vilken informationen ges, om informationen stämmer överens med tidigare erfarenheter och försöker utvärdera om människan som påstår något faktiskt har koll. 

Om barn nu är så smarta, varför tror de då på dessa fiktiva figurer?

En i en studie berättade man till exempel för barn om en helt ny sorts fisk kallad ”surnits”. I den ena barngruppen påstod man att fisken fångades av drakar och spöken. I den andra gruppen gav man fiskhistorien en mer vetenskaplig inramning och förklarade att ”surnits” användes av doktorer och forskare. När man sedan frågade om barnen trodde att fisken existerade, så var barnen mer benägna att tro att fisken fanns, ifall de hade fått höra om den i den vetenskapliga kontexten.

I en annan studie berättade man för barn om en rad olika djur (till exempel en fisk som lever i en sjö och en fisk som lever på månen). Informationen om djuren kom antingen från en person som jobbade på zoo (en expert) eller från en kock (inte expert). Barnen skulle sedan lista ut om djuret fanns eller ej. Det visade sig då att barnen var mer benägna att tro på fiskens existens om de fått informationen att den levde i sjön. Det stämde nämligen överens med deras tidigare kunskap om fiskar. Det blev också tydligt att de trodde mer på information som de fått från zooarbetaren jämfört med kocken. 

Så om barn nu är så smarta, varför tror de då på dessa fiktiva figurer fastän det finns så många logiska luckor och bevis emot? 

Liknar något slags östtysk underrättelsetjänst.

Skälet är: för att vi vuxna jobbar så hårt på det! Berättelser om påskharen, tandfén och framför allt tomten är djupt inbäddade i vår kultur. Vi har oräkneliga sagor och sånger som styrker tomtemyten samt en mängd ritualer som involverar disparata objekt som granar, gröt och paket. Så det är inte bara det vi säger utan också det vi gör. Den här stora ansträngningen skulle vara märklig om allt bara var en lögn. Särskilt eftersom det verkar vara en ganska omotiverad sådan.

Så till den andra frågan. Är det rätt att ljuga för sina barn om dessa mytologiska figurer? 

Lögn.Foto: Shutterstock

Psykologerna verkar tycka olika. I en essä publicerad i Lancet Psychiatry menar bland annat psykologen och professorn Christoffer Boyle att barns tillit till sina föräldrar som ”bärare av sanning och kunskap” kan undermineras när tomtelögnen avslöjas. Boyle menar också att idén om en allvetande tomte som godtyckligt kan bedöma om ett barn har varit ”snällt” eller ”styggt” mest liknar något slags östtysk underrättelsetjänst. Och ja, ett skrämmande nordpols-stasi känns ju egentligen ganska svårt att försvara moraliskt…

En mycket användbar egenskap i alla åldrar.

Det är förstås skillnad på lögner och lögner. En förälder som berättar för sitt barn att den just avlidna kaninen Plutten just nu befinner sig i kaninhimlen och skuttar runt med sina kaninkompisar och äter morötter, är förstås snällare än att sakligt berätta om den förruttnelseprocess som bryter ner Pluttens lilla kaninkropp där i graven. Skillnaden, menar Boyle, är att en sådan lögn är till för barnet. När man ljuger om tomten är det i stället för att den vuxna själv ska få möjligheten att återgå till en tid när man själv trodde på fantasifigurer och magi. 

Men. När jag tittade på den forskning som faktiskt finns, så verkar det inte som om avslöjandet om exempelvis tomtemyten påverkar barns tillit till sina föräldrar på något signifikant sätt. Man kanske i stället kan se det som ett ypperligt tillfälle för barn att öva på sitt kritiska tänkande och sin förmåga att bedöma ett påståendes sanningshalt? En mycket användbar egenskap i alla åldrar. Så fortsätt ljug mina vänner! Fortsätt ljug. 

 

Av Jenny Jägerfeld

Jenny Jägerfeld författare och psykolog. Tidigare i år tilldelades hos Expressens kulturpris Heffaklumpen för sitt författarskap.