Uppskruvad Karl-Bertil Jonsson i Uppsala

TEATER | RECENSION. Britterna har Dickens "A Christmas Carol" och vi har Danielssons "Karl-Bertil Jonssons julafton". Varsitt kulturellt verk som uppväger julens egoistiska frosseri med en sedelärande historia om vikten av att också tänka på de fattiga. Och som med alla klassiker får dessa verk tåla att tolkas om och skruvas till.

På Uppsala stadsteater kör man Tage Danielssons berättelse om den unge altruisten Karl-Bertil Jonsson genom ett närmast hallucinogent seriefigurs-filter. Per Åhlins svajiga ben är där, vi minns gångarterna i filmen som visas varje julafton, men annars finns det inte mycket kvar av hans lågmälda 1940-tal. (Per Åhlin hyllas däremot rejält genom Henrik Dorsins uppsättning på Scalateatern i Stockholm, "Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton".) 

Men i Uppsala är det som om Danielsson har ätit magiska svampar. Sofia Fredén har bearbetat texten med små förändringar som att Sartres "Orden" har blivit de Beauvoirs "Det andra könet". Eller att Karl-Bertil ger en hel tusenlapp åt en tiggare. Formen är fars med en särpräglad cartoon-estetik driven till sin spets. Ingen rör sig "normalt" i Jonas Österberg Nilssons regi. De uppspärrade ögonen stirrar med svarta pupiller ur de vita globerna. Perukerna är som hämtade ur "Lazy town". Vidare har man handmålat ensemblens neopren-kostymer för rätt tvådimensionellt intryck. Det är omöjligt att värja sig mot uppfinningsrikedomen. Det är helt enkelt väldigt underhållande rent visuellt. Och ljudeffekterna ovanpå det. Men den uppskruvade tonen i replikerna gör mos av poesin i Danielssons berättelse. Demolerar nyanserna. 

Under en timme och 20 minuter sägs inte en enda replik med naturligt tonfall. Missförstå mig rätt. Problemet är inte så mycket själva skriken, eller att man förhåller sig lite vanvördigt till originalet, utan bristen på dynamik. Då blir det enahanda. 

En ung Sjöholm

Några skrikfria vilopunkter uppstår dock när de sjunger. Stina Nordbergs finalnummer med "O helga natt" låter faktiskt helt fantastisk. Hennes sångkonst påminner om en ung Helen Sjöholm. Och när hon står där, i sin excentriska scenkostym, i den fantasifulla serietidningsvärlden, så händer någonting. Hennes oförställda uttryck får scenen att lyfta och stämningen att bli tät och varm. Jag kan inte låta bli att undra hur föreställningen hade kunnat vara om rollerna hade pratat som folk, med samma ärlighet som hon sjunger. 

Gunilla Brodrej är kritiker på Expressens kultursida.