Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Mojängen får feta män i glesbygd att skämmas

Foto: Bonnier Carlssen
Martin Widmark och Emilia Dziubak.Foto: Thron Ullberg / Bonnier Carlssen
Inlagebild ur ”Mojängen”.Foto: Illustration Emilia Dziubak / Bonnier Carlssen
Sven Olov Karlsson.Foto: YLWA YNGVESSON

Den runda manliga kroppen är ett tema på uppgång i barnlitteraturen.

Sven Olov Karlsson får sig en mysig läsestund om två tjocka bröder.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Det är verkligen mycket som är mysigt i ”Mojängen”. Illustratören Emilia Dziubak har fingertoppskänsla för allt från hur pajdeg kladdar till hur oset ringlar från en lödkolv. Snön singlar över vilande natur, yr i fönsterspringorna på ett hem av det lantliga, ostylade slaget, som en sådan där gammal föräldragård man ständigt längtar till. Rummen är murriga, inbodda till den grad att boksidorna nästan luktar av gräddig husmanskost, dammiga ylletröjor och murkna golv.

Där lunkar de stabbiga, beskedliga bröderna Rutger och Valter mellan uppfinnarverkstad och kök. När det ska göras fint till jul sätter Rutger samman en mojäng som kan hjälpa till med alla tråkiga hushållssysslor. Entré: den brandröda Mojängen! Eller Pandoras ask, snarare. Ty den solcellsdrivna, självgående nykomlingen är en kravmaskin och besserwisser.

Den man måste utplåna sig för.

Bästsäljande, högproduktiva Martin Widmark (Lassemaja-böckerna, Nelly Rapp med mera) skapar så ett kammarspel om en plats där tiden stått still tills den drabbas av … artificiell intelligens, antyder förlaget. Men Mojängen är inte som Apples passiva papegoja Siri. Snarare möter vi en särskild typ av person. En som inte sällan först misstas för en frisk fläkt, och som snart visar sig okänslig och diktatorisk. Den man måste utplåna sig för. Vars välvilja man ärligt talat vill slippa.

Det budskapet talar mera till äldre läsare än själva målgruppen. Men det skadar väl inte att också de mindre får chans att lära sig identifiera ett beteendemönster som kan kännas syntetiskt, men är starkt mänskligt. Det kan visa sig hos en ny chef eller partner, eller hos en gammal som får idéer om förnyelse, och resolut börjar ljusa upp och banta ner.

En moralitet som tar ställning mot moralismen

När Mojängen rivit av disk och städning vankas hälso- och fräschhetshets. Bröderna har övervikt och högt blodtryck. Ut med köttbullar och korv, in med råa grönsaker. Den som smyger till kylen om natten ertappas och får skämmas. Får inte vara sig själv. Då går berättelsen lite samma väg som i Nils Anderssons och Erik Svetofts ”Pappor ska vara tjocka”, och kommenterar hur fritt den manliga (otränade) kroppen i dag får häcklas, blir en moralitet som tar ställning mot moralismen. Och hör ni, sluta tro på tomten!

Ju mer Mojängen domderar, desto mer bleknar interiörerna. Desto mindre känner sig Valter och Rutger hemma, tills de tar strid för att få livslusten åter.

Invändningar? Tja, barnböcker behöver väl inte alltid sluta lyckligt, men finalen är överraskande rumphuggen. Kanske också ett exempel på vådan av att vara för effektiv.

 

FAKTA

MARTIN WIDMARK (text) och EMILIA DZIUBAK (illustration)

Mojängen

Bonnier Carlsen, 32 s.

Ålder 3+

 

Sven Olov Karlsson är författare och kritiker på Expressen Kultur. Hans senaste bok är Årsboken.