Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Unga som mår dåligt behöver bli förstådda

Marcus Liwicki, professor i maskininlärning, Catrine Kostenius, professor i hälsovetenskap, och Karolina Parding, professor i arbetsvetenskap. Foto: Sofia Stridsman / Luleå tekniska universitet
Helena Granström.Foto: OLLE SPORRONG

I framtiden kommer unga med psykiska problem få vända sig till till en chatbot.

Helena Granström kritiserar projektet Chat Pal på Luleå tekniska universitet. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KOMMENTAR. Vad behöver en ung person som mår dåligt? Kanske något så enkelt som att bli sedd och förstådd – och om inte förstådd, så åtminstone sedd av någon som försöker förstå.

Svaret från Region Norrbotten, som i samarbete med Luleå tekniska universitet nu utvecklar projektet Chat Pal (Vetenskapsradion 31/10), är ett annat: Vad unga med psykiska svårigheter behöver, eller åtminstone vad de kommer att få, är en chatbot. Detta, menar forskarna, kommer att avlasta vården, men även bidra till att den unga slipper skämmas över sitt behov av samtalsstöd, eftersom dess samtalspartner – ursäkta, ”konversationsagent” – nu blir en inför vilken begreppet skam saknar mening.

Sherry TurkleFoto: PETER URBAN/BASIC BOOKS

Forskning visar hur benägna vi är, kanske i synnerhet i perioder av svaghet och beroende, att tillskriva artificiellt intelligenta maskiner ett känsloliv likt vårt eget. För detta behöver dessa maskiner inte ens vara särskilt avancerade; så snart de överskrider en viss nivå av trovärdighet tycks vår impuls inte vara att avslöja dem som maskiner, utan snarare att upprätthålla illusionen av dem som levande. Som den amerikanska tekniksociologen Sherry Turkle formulerat det är det som fyller klyftan mellan chatbotens ettor och nollor och vår upplevelse av den som en empatisk motpart helt enkelt vår egen längtan.

På frågan om huruvida det verkligen är en chatbot som bör möta en ung hjälpsökande person svarar projektets ledare Karolina Parding att unga numera ”är vana på ett helt annat sätt att använda teknik” – och, ja, det borde väl en forskare inom hälsoområdet om någon veta.

Internationella studier visar på en tydlig koppling mellan barn och ungas psykiska ohälsa och deras bruk av i synnerhet sociala medier, ett bruk som när det överskrider fem timmar om dagen även kan knytas till självmordsfrekvens.

Att unga är ”vana vid att använda teknik” skulle också kunna betyda något annat, nämligen att deras förväntningar på sin mänskliga omvärld helt enkelt är lägre. Mycket av det som särskiljer verklig mänsklig kontakt från artificiell är precis det som undertrycks, eller helt går förlorat, i digital kommunikation – och dessa ungdomars teknikvana innebär just att en stor del av deras sociala umgänge sker i denna förmedlade form. En människa, en chatbot, vad är skillnaden?

Att unga är ”vana vid att använda teknik” skulle också kunna betyda något annat, nämligen att deras förväntningar på sin mänskliga omvärld helt enkelt är lägre.

Vad forskarna bakom detta projekt förmedlar till ungdomar är inte att förståelse ibland uteblir – det är att förståelse är utesluten, eftersom vuxenvärlden inte ens är beredd att ge dem en lyssnade motpart med förmågan att förstå. Istället erbjuds de en motpart som saknar denna förmåga, precis som den saknar förmågan att känna omsorg, medkänsla eller något överhuvudtaget. Med ett sådant budskap ska vi nog inte bli förvånade om köerna till ungdomspsykiatrin fortsätter att växa.

Läs också Helena Granströms uppskattade text om den så kallade fem-minuters-metoden HÄR. 

 

Helena Granström är författare och medarbetare på Expressen Kultur. Hennes senaste bok är Standardmodellen. 

Obekväma sanningar om skolan