IN MEMORIAM. Om det är någon som tänker att böcker för barn inte kan handla om det svåraste kan man ge tvivlaren en bok av Ulf Nilsson. ”Lilla syster Kanin”, till exempel. Eller ”Adjö, herr Muffin”. Den första blev en klassiker på Dockteatern Tittut och den andra, dramatiserad och tonsatt.
Med en alldeles egen ömhet och ett stort allvar skildrade Ulf Nilsson fasa och skräck. Och alltid med igenkännandets humor. En besvärlig lillasyster som inte begriper sig på livets faror – stackars storebror som ska bära ansvaret! Känslan för hur livets hotfulla rävar lurpassar runt knuten är fångad så finstilt och sublimt som tänkas kan i böckerna om Kaninsyskonen, och vem blir inte tröstad av marsvinet herr Muffins uppriktiga tankar om att åldras och dö? Han har ju levt ett rikt liv, och alla blir väl med tiden grå och toviga?
Om och om igen klädde han det mänskliga i djurens skepnad, ett urtida knep för att hålla fablerna på lagom avstånd. Det är ju bara hittepå, det där som handlar om just mig och dig, stor eller liten. I ”Älskade lilla gris” hade Ulf Nilsson funnit en snillrik metafor för barnets växande till en inte så angenäm tonåring, kanske.
Några av barnboksparnassens allra bästa och känsligaste bildkonstnärer stod ofta Ulf Nilsson bi.
En liten gullig gris blir till slut stor och tar plats, mer plats än man kan stå ut med. Grisen rymmer från familjekvalmet och börjar ett eget liv: ”ett annat som är bättre, alltså. Och har ni inte lust att hänga med, så ses vi kanske ändå någon gång….” Till slut fattar familjen också detta.
Några av barnboksparnassens allra bästa och känsligaste bildkonstnärer stod ofta Ulf Nilsson bi. Toviga pälsar och raggig borst blev till vältaliga ackompanjatörer i händerna på Eva Eriksson eller Anna-Clara Tidholm. Men jag tänker mig att det var texternas inre nerv och existentiella perspektiv som ledde böckerna rakt in i hjärta och tanke hos läsarna. Påfallande många av Ulf Nilssons böcker blev teater, fantastisk bra teater, och kanske just bildernas lätta dramatik öppnade ögonen för scenkonsternas folk som gärna tolkade de många lagren i berättelserna. Allra mest fick dock barnen och deras vuxna, läsarna, publiken. Flera generationer har fått någon som liknat en aftonbön på sängkanten, buren av humor, omtanke och finaste medkänsla.
...någon känsla av dysterkvist radierade aldrig från Ulf Nilssons verk. Tvärtom.
Sent i författarskapet kom de roliga böckerna om kommissarie Gordon, en detektivserie i klass med Agaton Sax och Ture Sventon. Gordon är förstås en sävlig padda, folk runt honom djur. Självklart blev denna pärla också teater.
Humor är sannerligen granne med Gud och någon känsla av dysterkvist radierade aldrig från Ulf Nilssons verk. Tvärtom. Kanske den som själv är trygg i sin tro kan bjuda andra på en mer hoppfull bild av livet och världen? Inse att det faktiskt är komiskt också, livet och all vår möda att leva det.
Listan av böcker från hans penna är så lång att man baxnar, redan 1985 fick han Expressens barnbokspris Heffaklumpen för två böcker: ”Om ni inte hade mig” och ”Den fräcka kråkan”, båda exempel på en suverän och ganska kaxig humor. Sedan blev priserna många.
Men inget pris är finare än att bli älskad, innerligt och av många, och det blev Ulf Nilsson.
Margareta Sörenson är kritiker på Expressen Kultur.