KULTURDEBATT. Russell Turner, Johan Lindwall och Anette Skårner forskar vid Institutionen för socialt arbete vid Göteborgs universitet. I senaste numret av Tidskrift för Kriminalvård skriver de om svensk narkotikapolitik. Artikeln bör läsas av alla som har en tonåring vid frukostbordet. Artikeln heter ”Glöm inte de yngre i den narkotikapolitiska debatten.”
Som ung injicerade jag under några år Preludin, Maxiton forte, medicinskt morfin och hemkörda preparat som kallades morfinbas. Under en kort tid i London 1965 injicerade jag horse, gatunamnet för heroin. Allt injicerande gjordes intravenöst.
Jag levde i en känsla av olycka, förvirring och rädsla inför framtiden.
Jag rökte gräs från Marocko och hasch från Libanon, Turkiet och Afghanistan. Envetet sökte jag i hyllorna på gatans apotek. Vilken sjukdom som skulle botas och vilken smärta som skulle lindras visste jag inte, men jag levde i en känsla av olycka, förvirring och rädsla inför framtiden.
Mitt problem var inte narkotikan, mitt problem var mina känslor inför mig själv, mitt liv och den familj jag kom ur. Mitt självmedicinerande skulle tillfälligt förändra ett plågsamt känslomässigt tillstånd. I mitt medicinerande var jag inte ensam. Vi var två flickor och fyra pojkar som under många år rökte och injicerade tillsammans. En av oss dog i medelåldern av en heroinöverdos, en annan berövade sig livet, själv drog jag på mig hepatit - c, en potentiellt dödlig åkomma.
För min del skulle jag ha haft glädje av att möta en någorlunda förnuftig vuxen som var bra på att lyssna.
Vad jag vet hade ingen av oss någonsin med polisen att göra. Idag är jag alldeles säker på en sak – ingen av oss skulle ha haft hjälp av kontakt med rättsväsendet. För min del skulle jag ha haft glädje av att möta en någorlunda förnuftig vuxen som var bra på att lyssna, men någon sådan mötte jag inte vid den här tiden.
Turner, Lindvall och Skårne pekar på några inslag i den svenska narkotikapolitiken som tycks bygga på en blandning av önsketänkande, okunnighet och ren grymhet. Inledningsvis skriver de: ” Om den rejäla ökningen i antalet ärenden som har setts under de senaste fem åren fortsätter kommer det vara ännu fler barn och unga vuxna som tas in av polisen. Och för varje ung person som blir dömd, får böter, och hamnar i brottsregister finns det två till tre andra som tvingas att ge blod- och urinprov trots att de troligen är oskyldiga.”
Nästan hälften av de prover som genomfördes på barn och ungdomar som misstänktes för narkotikabrott var negativa.
Och forskarna fortsätter: ” Medan antalet lagförda brott har gått ner mellan 2010 och 2020 för de flesta typer av brott, har brott mot narkotikalagstiftningen gått i motsatt riktning och ökat med 148 procent.” Och ännu längre fram: ” Den grupp som polisen främst riktar sitt arbete mot är ungdomar och unga vuxna. I synnerhet är åldersgruppen 17 år eller yngre den grupp som andelsmässigt har ökat mest de senaste åren vad gäller narkotikaärenden. Detta alltså utan någon motsvarande ökning av andelen ungdomar som använder narkotika. I en analys av polisens arbete med lagföring av ringa narkotikabrott fann Brå att en påtagligt låg andel av de drogtester som polisen genomförde på denna åldersgrupp var positiva. Nästan hälften av de prover som genomfördes på barn och ungdomar som misstänktes för narkotikabrott var negativa. Ibland understeg andelen positiva prover 30 procent. Det innebär att cirka två av tre ungdomar som polisen tar till häktet för blod- eller urinprov troligen är oskyldiga.”
Läs den sista meningen en gång till. Att en lördagskväll tvinga en 17-åring till en polisstation för att kissa i en burk är ett övergrepp av sanslösa mått. När det visar sig att den gripne inte har narkotika i kroppen har polismyndigheten åstadkommit något som kan leda till förakt för samhällsinstitutioner i största allmänhet, olust inför polisen som samhällsaktör och kanske lust att framgent vilja slippa att någonsin mer ha med snuten att göra. Vilket polismyndigheten bör minnas då den klagar över att folk inte vill vittna.
Att en statlig myndighet år efter år tillåts trakassera unga medborgare är en skam för oss alla som finansierar polismyndighetens verksamhet via skattsedeln.
De polisiära övergreppen pågår år efter år, ty enligt polisens mantra ”ska det vara jobbigt att vara missbrukare.” Att en statlig myndighet år efter år tillåts trakassera unga medborgare är en skam för oss alla som finansierar polismyndighetens verksamhet via skattsedeln.
Tidskrift för Kriminalvård kan gratis laddas ner från nätet, och minns att narkotikafrågan inte är en liten fråga. Årligen avlider mellan 800 och 900 personer av tung narkotika i Sverige. Vi har den högsta narkotikadödligheten i EU, men politiker brukar påstå att Sveriges narkotikapolitik är både den bästa och den mest framsynta. Tja…läs artikeln och tänk själv.
Av Mats Wahl
Mats Wahl är författare med en lång rad titlar för barn och ungdom. Den mest kända är ”Vinterviken” från 1993 som filmatiserats på nytt 2021.