Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Tusenden av oss lider av skolans datorisering

Sven Olov Karlsson. Foto: YLWA YNGVESSON
Stressig situation. Foto: ADOBE STOCK

Skolplattform, skolwebb, skolblogg, skolportal. "Kärt" barn har många namn.

Sven Olov Karlsson ger en liten lektion i vedermödorna kring ett allt vanligare verktyg.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

SKOLAN | KOMMENTAR. I Henrik Bromanders nya roman "Högspänning" framkallar skolarbetets tilltagande datorisering värk och plågor hos huvudpersonen, läraren Lotta Dahlin. Ett tillstånd som hamnar kusligt rätt i samtidens terminsstart.

För tusenden av oss delar Lottas smärtor. Vi är föräldrar, elever, skolpersonal – eller IT–direktörer, tekniker i krisgrupper eller budgetansvariga i kommunfullmäktige. Alla tredskas vi sedan ett decennium eller så med en amöba som en bra dag är buggig, opedagogisk och svårnavigerad. Och dåliga dagar bokstavligt talat värdelös.

Det som får oss att vilja dänga paddan i golvet går under många namn – skolplattform, skolwebb, skolblogg, skolportal.

Hastigt hopsmälld

Det finns säkert goda ambitioner någonstans. Men när vi ger oss i kast med dessa märkliga upplevelser av till synes hastigt hopsmälld och ändå utdaterad, ineffektiv webb blossar kinderna strax av den frustration som hos Lotta Dahlin blir den märkliga åkomman elallergi. Man känner sig irriterad, lurad, förnedrad, bakom. I onödan. Det borde inte behöva vara så här, signalerar hela kroppen.

Finns diagnosen skolwebbsallergi? I så fall kan de första symtomen varsnas redan när man ska söka skola åt sin lille glytt, i alla fall i Stockholm där detta livsval måste göras via stadens åbäke till webb, där det för övrigt också alltid är ett trassel att boka simskola eller andra aktiviteter. Logga in precis när platserna släpps, för en stund senare är de slut!

Internets barndom

Det tar hialös tid. Muspekaren skallrar. Vi väser hela synonymordlistor av invektiv. Numera brukar precis allt på nätet kunna klaras av på ett kick – streama enorma mängder data, rådda hushållsekonomin, livechatta med när och fjärran.

Därför blir kontrasten så uppenbar. Det här är som internets barndom, fast sämre. Inte sällan är tjänsterna konstruerade så att det krävs otaliga klick (som vart och ett får hela webbsidan att pulshöjande osäkert läsas in från noll) och en innerlig bön för att lyckas med basala men nödvändiga ting som att sätta upp tid för utvecklingssamtal, hitta läxan eller få ett hum om hur ungarna ligger till i grundskolerejset.

Pisa-resultaten

Och när man är nästan färdig, men gör misstaget att backa ett steg eller åker på ett okänt tekniskt fel, så töms formulären på allt man skrivit. Börja om från början.

Svindyrt är det också. Stockholm stads nya skolplattform, vars krångel bara sedan sjösättningen i höstas lär räcka för att trycka ner Pisa-resultaten, kostar mer att driva än hela Wikipedia, fantasisumman 695 miljoner kronor. Kuriosa: extra förvirring uppstår då sagda plattform råkar heta precis likadant som ett privat företag som inte har med saken att göra. Många hamnar fel.

Jag skattar mig lycklig som bara tampas med detta som förälder. Tänk på Lotta Dahlins verkliga förlagor. Hängivna men dignande under svällande digital administration. Alla dessa som vigt sina liv åt läraryrket för att sprida kunskap, men i stället måste uppfinna blogglösenord, plita in sjuttielva mejladresser i grupputskick eller sitta i ett hörn på något hyperaktivt fritis och rafsa ihop typsnittssjuka veckobrev om huvudlöss och skridskodagar.

Och en god förälder är nu alltså en som kan och begriper att använda arbetsro och koncentration dagtid för att hacka skolwebb och sålla vetet från agnarna i informationsflödet, medan de andra – majoriteten, de mindre privilegierade – får försöka på kvällarna, den tid då skärmen svider i ögonen och den förtätade mängden trafik i kombination med på tok för snålt tilltagen serverkapacitet får hela skiten att hänga sig.  

Härdar eleverna

Denna apparat ska också vara ett dagligt verktyg för lärare och elever. Jag minns från en tid av blyerts och stencil hur maktlösa föräldrar liksom ursäktande kunde säga om skällande, lynniga lärare att de i alla fall härdade eleverna, så att säga förberedde dem på allt jävelskap vuxenlivet skulle bjuda på.

Kan det resonemanget också tillämpas på skolans webbkvicksand? Att den trots allt för något gott med sig? Genom att bygga upp barnens acceptans inför allt digitalt sisyfosarbete som väntar dem.

 

Sven Olov Karlsson är författare och skribent på Expressens kultursida. Hans senaste bok är "Brandvakten".  

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!