Tonårstjejer talar till Malmö från scenen

RECENSION. ”Om ni fick en megafon och kunde tala till hela Malmö, vad skulle ni säga då?”, undrar en berättarröst i början av föreställningen. De som får frågan är de tre tonåriga Malmötjejerna Aida, Nora och Samira, klädda i beige trikåbrallor, trasiga vita jeans, sneakers och sweatshirts.

De hänger på trätrapporna i Västra hamnen – uppbyggda i mindre skala på Inkonsts scen, med ett mörkt hav som fond. Detta är platsen där alla samlas, ”oavsett om man kommer från Persborg eller Dammfri”. Här snackar man om killar, kompisar och nagellack, dricker red bull och flabbar åt ängsliga medelklassmammor med barn som heter Göte.

Flamsiga Nora (Yasmine Seifi) drömmer om att bli psykolog, jurist, ekonom eller något inom vården, allvarliga Samira (Arina Katchinskaia) vill bli proffs på kampsport och Aida (Pierina Rizzo) med de höga betygen vill bara ha familj och en liten bebis. Nästan en timme senare är det hon som svarar på frågan när hon skriker: ”Vi vill att ni ska lyssna på oss. Vi vill att ni ska prata med oss”.

Ungdomsföreställningen ”Med livet om insats” är ett samarbete mellan Malmö stadsteater, Inkonst och Fryshuset Malmö och bygger på intervjuer med unga tjejer som inte känner sig sedda eller hörda av vuxenvärlden. Att gestalta unga trovärdigt är svårt; att göra det inför en publik som består av personer som är unga på riktigt är svårare. Men här har man hittat rätt tonträff. Språket gör sig inte till, men är inte heller tillrättalagt.

Men Younes mamma ringer oavbrutet och gråter och när helikoptrarna hörs över Malmö kollar tjejerna tvångsmässigt sina mobiler.

I pjäsen finns ett före och ett efter och däremellan finns mordet på Younes: Ainas barndomsvän och Samiras crush. När han blir skjuten förändras allt. Särskilt Samira påverkas hårt och i skolan fattar de ingenting: ”Han var ju bara ännu en kriminell, han gjorde ett val”.

Men Younes mamma ringer oavbrutet och gråter och när helikoptrarna hörs över Malmö kollar tjejerna tvångsmässigt sina mobiler för att försäkra sig om att inget har hänt någon annan de känner. På tidningarnas löpsedlar kallas deras bostadsområde för en no-go-zone. ”Folk fattar inte att det är riktiga människor som dör och riktiga människor som sörjer”, säger Aida.

Tjejerna får vara egna individer, men representerar samtidigt en större grupp. De är flickvännerna, systrarna, kamraterna som lever kvar när en ung kille mördas. Framför allt Yasmine Seifi övertygar. Inte bara för att hon är den enda som pratar skånska, utan även för att hon trovärdigt gestaltar en glättig och obekymrad tonåring som tvingas in i en verklighet där hon inte vill vara.

Pjäsens sensmoral känns dock lite väl lättköpt: hitta en bra fritidsgård så löser sig alla bekymmer. Det är klart att ungdomar ska ha fritidsgårdar, men de behöver också en politik som motarbetar utanförskap, trångboddhet och klassklyftor.

Sara Berg är kritiker på Expressens kultursida.

Lunch med Montelius

PODCAST. Hotell ställer in badkar i sovrum, tävlingarna i ”Allt för Sverige” är för torftiga och frisyrerna i ”Kontrapunkt” för komplicerade. Dessutom lägger en kär podd ner och det är krig. Gunilla Brodrej och Martina Montelius har några klagomål.