Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Tiger Woods drillades med hypnos och terror

Foto: DOUG MILLS / TT NYHETSBYR¿N
Foto: Jack D Miller / TT NYHETSBYR¿N

Tiger Woods-dokumentären ”Tiger” gestaltar både ett liv och en uppfostringsmetod.

Helena Granström ser ett extremfall illustrera vår tids ekonomiserade syn på barn och föräldraskap.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Spädbarnet i den lilla sittstolen är hänfört. Om och om igen betraktar han sin pappa, som med omsorgsfulla rörelser slår boll efter boll in i ett uppspänt nät. Redan som mycket liten var han fängslad av golf, menar fadern, så till den grad att han inte ville släppa bollens rörelse med blicken, ens när hans mor kom in för att ge honom mat.

Men varför satt då denna tre månader, sex månader, tio månader gamla pojke där i en barnstol i garaget och tittade på sin svingande far till att börja med? Ett annat sätt att uttrycka faderns iakttagelse, är att Tiger Woods var ovanligt tidig med att förstå vad omvärlden förväntade sig av honom. 

När golfspelaren Woods vid 90-talets mitt nådde ett spektakulärt genombrott var det resultatet av en strävan som påbörjats mer eller mindre den dag han föddes, och som, åtminstone till en början, inte i första hand var hans egen. Hans far Earl Woods, gammal Vietnamveteran, utsatte sin pojke för någonting liknande sin egen militärträning, bara med ett annat syfte: Att bli den bästa golfspelaren genom historien. 

I Woods fall gav föräldrarnas insatser storartad återbäring i termer av framgång, uppmärksamhet och rikedom.

I detta ingick såväl självhypnos som psykisk terror, och resultatet var strålande: Woods var snart inte bara en symbol för sporten, utan också en symbol för afroamerikaners frigörelsekamp – eller omvänt, för ett vitt, välbärgat Amerika som gärna anförde hans framgångar som bevis för sin egen fördomsfrihet. 

Woods historia, som nu gestaltas i en välgjord HBO-dokumentär i två delar, är inte minst intressant i en tid då föräldrars uppgift i allt högre grad blivit att ge sina barn förutsättningar för framgång i livet – genom skolval, fritidsaktiviteter och nätverksbyggande. Earls Woods ambitioner i den vägen var utan tvivel exceptionella; bland annat jämförde han öppet sin son med figurer som Jesus och Gandhi, jämförelser som inte utföll till Jesus och Gandhis fördel. Men kanske kan detta extremfall ändå lära oss någonting mer generellt om synen på barn och barnuppfostran, i en tid då barnet inte längre bara har sina föräldrar att tacka för att ha blivit till, utan också för att därefter ha skapats ännu en gång som framgångsrik social individ. 

Earl Woods och Tiger Woods på en välgörenhetsauktion 1997.
Foto: Walter McBride / TT NYHETSBYR¿N

Barnet är, med andra ord, sina föräldrars främsta investering – och så länge vi lever i ett samhälle som värdesätter yttre bedrifter högre än känslomässig mognad, kommer kapitalfördelningen att bli därefter. I Woods fall gav föräldrarnas insatser storartad återbäring i termer av framgång, uppmärksamhet och rikedom, men på uppenbar bekostnad av förlusten av barnets förmåga att existera oberoende av sin prestation. 

Att på det ingående vis som görs i dokumentären dissekera en människas erfarenheter och personliga kriser är i viss mån också ett övergrepp, utfört med samma självklarhet som alla de andra som tycks ha präglat Woods liv alltsedan barndomen. Upphöjd till en sorts gudomlig position, och samtidigt helt underkastad de krafter som ville använda honom för sina syften. ”Jag säger till Tiger: Hur stor du än blir, vet du att jag alltid kan slå dig. Jag kan smiska dig. Du vet precis vad jag talar om.”, säger hans mor, med någonting som liknar stolthet i sin röst.

I allt sitt kallsinne är detta en ganska god summering av vad det innebär att vara någons barn. Förälderns inflytande är många gånger starkare än föräldern själv. När vi betraktar Woods vuxna tillvaro av drogmissbruk och notorisk otrohet, kan vi fråga oss vad som formade honom mest: pappans idoga golfträning, eller alla de gånger han som liten tvingades bevittna dennes utomäktenskapliga affärer med olika kvinnor. 

Älskade barnet Tiger Woods sina föräldrar? Alldeles säkert gjorde han det, han hade inget val. Som Earl Woods själv konstaterar: ”Kärleken är en given förutsättning. Det är förtroende och respekt som man måste göra sig förtjänt av.”



TV-SERIE

TIGER

Matthew Hamachek och Matthew Heineman

HBO Nordic


Helena Granström är författare, fysiker och medarbetare på Expressens kultursida.



Lyssna på ”Lunch med Montelius”

https://embed.radioplay.io?id=78147&country_iso=se

En omtalad podd från Expressen Kultur – som tar er med bakom kulisserna i kulturvärlden. Med två av kultursidans stjärnor: Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och kritikern Gunilla Brodrej. Podden är en hyllning till alla kulturtanter där ute oavsett kön.