Sluta projicera ångest i naturböckerna för barn

RECENSION. På det äldreboende för dementa, där jag inte osannolikt slutar mina dagar, hoppas jag det blir naturfilm. Medan minnena av mina kära förtvinar önskar jag avnjuta maneternas hypnotiska rörelser. Arne Weise och David Attenborough är mina barndomshjältar. Barnprogram fanns ju knappt. 

Det enda som kan få mina ungar att slita sig från paddor och spel är en bra naturfilm. Men ofta är de inte bra. När naturfilmsindustrin svällde med medielandskapet, vattnades programmen ur. Idag handlar de ofta lika mycket om någon forskare svåras förberedelser på en guppande båt. Man känner sig som en pundare som slår på sin underarm: ”Sluta snacka, ge mig djuphavsbläckfisken nu!”

Men än finns tunga kvalitetsaktörer, som BBC. Och en ny aktör på banan är Netflix med serien ”Our planet”. Man spar inte på krutet: Attenborough är med, drönarna lyfter och vidvinklarna på plats. Bildkvaliteten är som gjord för att sätta geparderna på repeat utmed elektronikkedjornas katedralväggar där jättelika tv-skärmar tävlar med sina behag om att få din plånbok att säras. 

Anspråket är så stort att det hela nu mynnat i en bok för unga, på renommerat förlag, försedd med WWF:s pandabjörn, prisbelönt illustratör och mäster Attenboroughs förord. Man gör allting rätt, och därför blir det så tydligt att man gör allting fel. 

Varje avdelning är uppdelad med rubriker som: ”Fakta, ”Vår chans, ”Vår framtid och ”Vår fantastiska planet”. Oerhört träigt. Till detta läggs ”Berättelser” för att minska abstraktionen. Men oj så abstrakt. Det börjar med polarområdena. Ett uppslag: Pangfoto på pingviner med väldiga vackra isbranter ovanför. Paradis. Men texten talar direkt om ”forskningen” som ”visat samband” när kommer till is, smältning, temperaturer och fossila bränsle överhettad jord. 

Sen på nästa sida kommer ”berättelser”: En pingvin sägs undkomma en lurig leopardsäl, men en det ser vi inte. Berättelsen blir tom och abstrakt, och framöver smyger moralism in även under detta segment. Sen kommer de rena moraltexterna om vikten att skydda och föroreningar och hot och skövling. 

Moralismen och skrämseln dryper genom hela boken.

Och så här håller det på. Bilderna är fantastiska, men kan inte bära en så dålig produkt. Moralismen och skrämseln dryper genom hela boken utan att vi får se en enda skorsten eller plastbit i havet. Det är som att visa barnen en bild på ett stylat vinterpalats i ett glossigt magasin och samtidigt läsa högt en docerande text om Lortfira och Grisolle och säga till sitt barn att nu får din generation städa upp alla den här skiten (som du inte ser), annars går det åt fanders med din mjukispanda och hela jorden.

Det vore mindre hycklande av mig att visa en porrfilm för mina barn och tro att jag väcker deras förundran inför kärleken, än att läsa ”Vår planet – Vårt fantastiska hem i universum” och tro att jag väcker deras förundran för naturen. Vi måste sluta projicera vår ångest i naturböckerna för barn. Gör för all del en bok om sopberg och plasthav , men se till att visa bilderna då. Håll annars isär det abstrakta helvetet från det exotiska paradiset som ändå ingen sett utom på bild. 

Det här ambivalenta mellantinget gör bara att en exotisk natur som barnen ändå aldrig ser i verkligheten förenas med skam, oro, äckel, hot, skuld och undergång.

Den moralismen behövs inte. Hotet, helvetet och undergången möter de ändå. 

Daniel Sjölin är författare och kritiker på Expressen Kultur.