Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Kärleken till hunden får oss att uthärda Hitler

Den trofasta hunden väntar på andra sidan koncentrationslägrets fasor. Foto: Illustration: Stina Wirsén
Jens Liljestrand. Foto: OLLE SPORRONG

Hédi Fried har tillsammans med Stina Wirsén gjort en bilderbok baserad på egna upplevelser av Förintelsen.

Jens Liljestrand läser om den älskade hunden som blir trygghetssymbol i en värld av ofattbar ondska.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION | BILDERBOK. Hédi Szmuk föddes i småstaden Sighet, i dåvarande Ungern, 1924. Staden ockuperades av nazisterna 1944 och dess judiska befolkning fördes till Auschwitz. Föräldrarna mördades omedelbart, medan Hédi och hennes yngre syster Livia Szmuk sattes i slavarbete. De två systrarna överlevde, först i Auschwitz, senare även Bergen-Belsen. Efter kriget kom de till Sverige med Röda korsets bussar. De blev så småningom Hédi Fried och Livia Fränkel.

Allt det här är grundläggande byggstenar i den livshistoria som blir mer oundgänglig för varje dag som går. Hédi Fried har blivit ett av Förintelsens viktigaste vittnen i vårt land, en författare och opinionsbildare som i dag, snart 74 år efteråt, är en av de sista levande människorna som upplevde den yttersta ondskan som vuxen och med hög och klar stämma kan berätta om det obeskrivliga.

Hédi Fried och Stina Wirsén. Foto: Natur & kultur

Efter den Augustprisnominerade "Frågor jag fått om Förintelsen" (2017) beslöt sig Fried tillsammans med illustratören Stina Wirsén för att göra en barnbok om sina upplevelser. Resultatet är "Historien om Bodri", som nu ges ut inför Förintelsens minnesdag.

Med den älskade hunden i centrum

Det känslomässiga navet i "Historien om Bodri" är familjens hund, vakthunden och trygghetssymbolen med sin lena, bruna päls. Huvudpersonens kärlek till Bodri är det egentliga temat, inte rasismen, våldet och döden. Här är den idylliska leken bland blommande plommonträd och klätteräventyren i parken, här är kamraten som också har en hund, som också har skrubbsår på knäna och nya framtänder – att Marika går i kyrkan till skillnad från huvudpersonen, som går i synagogan, är en bisak i en oskuldsfull barnvärld.

Ur radion hörs Hitler sprida sitt hat. Foto: Stina Wirsén

När Adolf Hitler uppenbarar sig i ödesdigert gråblåa färger går berättelsen över i moll. Hemska bilder på själlösa soldater och utmärglade barn innanför lägrets stängsel kläs i ord om rädsla och umbäranden – men också i en textuell besvärjelse av (den frånvarande) hunden som representant för den förlorade barndomen och som ett löfte om ett annat liv, en annan identitet utanför taggtråden:

De vuxna försvann. Vi frös och vi var rädda, vi var hungriga och törstiga. Vi dog nästan i lägret dit vi kommit, min syster och jag. Hitlers vakter rakade av oss håret och tog våra kläder, vi fick gå i smutsiga fångkläder och hårda skor.

När jag tänkte på Bodri fick jag kraft, när jag drömde om vårt gamla liv orkade jag leva lite till. När jag var hungrig tänkte jag på Bodri, när jag var trött tänkte jag på Bodri, när jag längtade efter mamma och pappa tänkte jag på Bodri. Så gick många dagar och många nätter.

Det biografiska dilemmat

Som vuxen läsare av "Historien om Bodri" drabbas jag av ett dilemma: ska jag tänka på boken som en barntillåten variant av den dokumentära berättelsen om Hédi Fried – som var 20 år gammal när hon skickades till Auschwitz – eller ett fristående, konstnärligt verk om en barndom i skuggan av Förintelsen?

Och det fina slutet, där syskonen återförenas med en sprudlande glad Bodri, förefaller nästan sentimentalt i sin solighet. Finns det verkligen en förlösning? Finns det ett lyckligt slut? Antisemitismen frodas återigen i Ungern, nazisterna marscherar i Sverige, hur kan jag då berätta för mitt barn om Förintelsen och med gott samvete lova att det aldrig kan hända igen?

"Historien om Bodri" är riktad mot en yngre målgrupp än exempelvis Peter Bergtings och Jessica Bab Bondes fantastiska "Vi kommer snart hem igen" från i fjol. Frieds och Wirséns bok är en naivare och därmed också ljusare berättelse. Så länge vi andas finns Bodri kvar, så länge vi riktar våra tankar mot den fyrfota vännens snälla ögon finns fortfarande en livlina tillbaka till värmen och mjukheten.

Stina Wirséns bilder i akvarell och tusch framhäver skiftningarna i denna pendelrörelse, illustrerad i ömsom dova och ångestframkallande bilder, ömsom klara, bjärta, pulserande kulörer. Resultatet av hennes samarbete med Fried är en lågmäld, trösterik och märkvärdigt färgsprakande bok om det allra svåraste.

 

BILDERBOK

HÉDI FRIED OCH STINA WIRSÉN

Historien om Bodri

Natur & kultur, 3+

 

Jens Liljestrand är biträdande kulturchef på Expressen.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!