Så tar familjens yngsta barn kommandot

Emma Adbåge ritar.
Foto: Richard Gustafsson/Rabén och Sjögren
Jujja Wieslander skriver.
Foto: Mimmi Nordin / Rabén och Sjögren
Ur ”När jag var stor och du var liten”
Foto: Illustration Emma Adbåge.

Jujja Wieslander gestaltar hur det är att bli den minsta i en ny bilderbok med Emma Adbåge.

Margareta Sörenson ser hur ett småsyskon skaffar sig problemformuleringsprivilegiet.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. När barn nummer två anländer till en familj vänds den förstföddas värld uppochner. Många böcker för små barn bearbetar detta tema, tänkta att förbereda husets lilla upplyfta monark på att detroniseringen nalkas.

Jujja Wieslander går motsatt väg med ”När jag var stor och du var liten”. Hon tar småsyskonens parti: det är inte lätt att vara i konstitutionellt underläge. Varför är inte jag med på det där fotot? frågar lillasyster inför familjebilden, och får det hemska svaret: för att du inte fanns.

Jag har själv hört en rasande lillasyster som inför snälla förklaringar om fröer i mammas mage tjöt: jag vill inte alltid bara vara ett litet frö! 

I denna bok möter vi en lillasyster som använder fantasin kreativt och i tanken förvandlar sig till den större av de två syskonen.  Hon skapar ett ”när jag var stor och du var liten…” som vänder på allt. Nu är det hon som cyklar på en stor, fin cykel medan storasyster får harva på en liten larvig trehjuling. Eller bara sitta hemma och leka, medan en viktig lillasyster – fast stor! – går till skolan med en bok i famnen. 

Man får inte ljuga, egentligen, men i litteraturen får man.

Det är så galet att minsta barn inser det förtjusande tossiga i lögnbygget, och Jujja Wieslanders hårdkokta minitext slänger nya pinnar på brasan vartefter. Först när de trätande systrarna inser att de någon gång kommer att dö och förmodligen inte samtidigt, står insikten där: Men då blir ju jag ensam! 

Väljer de bort striden, kan de fram till dess vara två och tillsammans.

Man får inte ljuga, egentligen, men i litteraturen får man. Härligt och utan gräns. Pippi Långstrumps galna skrönor eller Barbro Lindgrens ljuvligt optimistiska ängeln Gunnar dimper ner, där döda människor och katter fixas tillbaka till jordelivets grönskande ängar. Nog är det osanning så det förslår, men trösterikt och gnistrande, stimulerande perspektivrikt som ett kalejdoskop. 

Än härligare hade det varit om Emma Adbåges bilder valt att lämna de realistiska observationernas skurgolv och lyft från diskbänkarnas land. Det är visserligen roligt att en mamma är med i bildernas utkant som uppmärksam lyssnerska utan att gripa in. Bilderna noterar henne helt stillsamt. 

Förhållandet mellan illustration och bild med egen agenda är svårutrett och har myriader av variationer. Den spretiga stilen med referenser till serieteckningar och barnens egna tillplattade tredimensionalitet känns igen från andra bilderböcker av Emma Adbåge. 

Men i hennes fantastiska ”Gropen” eller den känslostormande ”Ledsen” (med text av Lotta Olsson) blir det smågnetiga och glesa uttrycksfullt och gestaltar texten kongenialt och med ett slags undertryck.

Ur Jujja Wieslanders sympati för lillasystrar växer ett högt torn av lekta idéer, en ganska komplicerad kategori. Emma Adbåges bilder drar åt andra hållet, nedåt som ett vält torn av klossar. En sånt som vi så gärna vill bygga högt och fint igen. 


JUJJA WIESLANDE OCH EMMA ADBÅGE

När jag var stor och du var liten

Rabén & Sjögren

Ålder 3+


Margareta Sörenson är kritiker på Expressen Kultur.