Så hjälper man badkrukan att komma över sin rädsla

RECENSION. Det krävs inte mycket för att dras ned i texter som handlar om vatten. Havet är symboltyngt och oundgängligt. Som ständigt närvarande tema i litteraturen spelar havet och vattnet en mängd olika roller (tänk på Balbecs stränder hos Marcel Proust, Joseph Brodskys ”Vattenspegel”, Kayo Mpoyis ”Mai betyder vatten”, Derek Walcotts ”Vinterlampor”). Men havet är mer än bara en litterär figur. Att vara i vatten är i sig en omvälvande upplevelse, helt skild från den tid vi tillbringar uppe på land.

Dessutom känner vi alla till det. Vattnet finns i bakgrunden. Detaljerna ser så klart olika ut, men vi minns alla, tror jag, något ögonblick av lustfyllt eller skräckslaget simmande. Jag kan inte säga att jag minns första gången jag badade. Men att jag har badat, att jag var rädd för den djupa delen av simbassängen, att jag stannade i vattnet utanför Maracaibo tills mina läppar blev blå – allt detta bildar ett sceneri till minnena av min barndom. Oavsett om det är skärgårdsljus, Donau eller det salta, varma havet i Karibien, så bottnar vi, tror jag, nästan alltid just i minnet av vatten.

I ”Jag talar som en flod” av Jordan Scott och Sydney Smith tar vattnet rollen av språk, på ett sätt som liknar ett sådant minne av vatten. Boken är en lite väl patosfylld men öm berättelse om en stammande pojke vars pappa hjälper sin son att omtolka stammandet från ett hinder till ett älskvärt särdrag. Barnets dramatiska, på gränsen till självömkande ton förstärks av Smiths breda, ljumma penseldrag; som när pojken i bokens inledande, poetiska rader kämpar med språkets ljudlighet: ”Jag vaknar varje morgon / med ordens ljud runt omkring mig / Men jag får inte fram dem själv.”. 

Men dessa första rader rymmer också många bottnar. De visar hur oöverskådligt och främmande språket faktiskt är. Det är ju omöjligt att få fram orden helt själv – språket kommer före oss och delas alltid redan av de runtomkring oss. Lika omöjligt som att fylla ett glas med havsvatten och därmed tro att man har lyckats fånga havet.

Men för pojken i ”Jag talar som en flod” handlar det givetvis först och främst om ljuden, inte om orden. Det är smärtsamt att vara fylld till brädden av tankar och känslor, men inte kunna hälla ut ljuden ur sig. När pappan och sonen, i tysthet, promenerar bredvid en flod uppenbarar sig lösningen, mittemellan liknelse och analogi. Floden, menar den tröstande pappan, rör sig på samma brusande, knäppande, hackande sätt som sonens tal. Detta är den största behållningen med ”Jag talar som en flod”, nämligen att vattnet inte får den roll av ett vällande som de så ofta annars tvingas axla. I stället är det flodens omstörtande, föränderliga brus som blir pojkens trygga hamn.

Denna betoning av vattnets livlighet är uppfriskande och grumlas bara av att det val av konsonanter som Scott låter pojken staka sig på – t, k och m – inte alls liknar flodens ljud. Vatten som ”bubblar, fräser, virvlar, och stänker” för snarare tanken till frikativor som f, s, ch eller till de droppande ljuden hos ett bl eller gl.

En framställning av vattnet och havet som har ödmjukare poetiska ambitioner och kanske desto större pedagogiska målsättningar är Emily Joof och Matilda Rutas ”Det djupa blå”. Men samma välgörande framställning av vattnets både skräckinjagande och fascinerande sidor återfinns även här. ”Vad fanns där under ytan?” frågar sig det barn, vars utveckling vi får följa från rädsla till fröjd, och tillägger: ”Jag ryste inuti”.

”Det djupa blå” är en i mycket högre grad lustfylld – jag vill nästan säga sorglös – berättelse om ett barn som, med ständigt stöd av sin mamma, går från att bara våga doppa en tå till att en dag, i ett badhus, våga göra ”ett litet hopp” ned i vattnet.

Barnets rädsla övervinns intressant nog just med hjälp av vattnet som tema i litteraturen. I mitten av boken målar Joof och Ruta, i ord och i bild, upp en fint överlagrad nyckelscen, där barnet och mamman sitter och läser om havet. Det är varken en metafor eller analogi, utan en liten mise en abyme, en bild inuti en bild, i vilken de reser ”över de dundrande haven”, dyker ”ner till sjöjungfrurna” och utforskar havet – ”Allt från vår trygga läsfåtölj”. 

Om man tittar noga på ”Det djupa blå” syns den här obrutna fascinationen för vattnet, som rinner genom litteraturhistorien, till och med i ortografin. Fylld av utropstecken och frågetecken kring havets alla möjligheter och faror finns det inte en enda punkt i boken. Vattnet forsar, fräser och rinner vidare –

Av Erik Lindman Mata

Erik Lindman Mata är poet och översättare. Han belönades med Borås Tidnings debutantpris och Katapultpriset för sin bok ”PUR”. I höst kommer hans nästa bok ”Liten lek”.

Lyssna på ”Två män i en podd”

En sökande podd från Expressen Kultur – om manlighet, kärlek och ensamhet. Med radiostjärnan Eric Schüldt och Daniel Sjölin, författare och tv-profil.