Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Så här kan den groteska svenska skolan se ut

Rebecca Kaneld och Simon Rodriguez i Moppupproret.Foto: Markus Gårder
Astrid Kakuli i ”Moppupproret”Foto: Markus Gårder.
Tillit, framåtrörelse och kommunikation är ledorden på högstadieskolan där Tomas (Per Öhagen) är rektor.Foto: Markus Gårder
Tillitsövning på Dalboskolan.Foto: Markus Gårder.

Grotescos regissör Anna Vnuk ställer till med moppuppror i Skärholmen.

Gunilla Brodrej ser en överraskande bra föreställning om konst och aktivism.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. En sak är att vara vältalig kring konst och aktivism. En annan att verkligen göra nåt. Men att det kräver sin demagog för att få massorna i rörelse visar Anna Vnuk på ett komiskt och pedagogiskt sätt med sin nya pjäs ”Moppupproret” för Kulturhuset Stadsteatern i Skärholmen. Men hon vore inte Vnuk om hon inte stack hål på sin idealistiska hjältinna innan ljuset släcks.

Scenen är en högstadieskola och rollerna ett brokigt lärarkollegium. Jag kan inte låta bli att tänka på danska Netflix-serien ”Rita” och uppföljaren ”Hjørdis”. NO-läraren med enstörings-aura (Daniel Nyström), rektorn med floskler och blond hårman (Per Öhagen), språkläraren med stressymtom (Rebecka Kaneld), gympaläraren med stort hjärta (Simon Rodriguez) och bildläraren Michelle i glasögon med attityd (Astrid Kakuli). Det är den sistnämnda som är drivande för temat Konst som aktivism och håller ett brandtal i skolans aula. 

Hon föreläser med eftertryck om Carl Fredrik Reuterswärds revolver, Anna Odells ”Kvinna okänd” och Faith Ringgolds ”Tar Beach #2”. ”Formulera en vision, ge oss en debatt eller en omskrivning av historien”, säger hon och skickar ut högstadieeleverna med uppdraget.

Låter tråkigt. Blev bra. Och det är mycket tack vare humorn.

Man undrar ju lite hur det lät när Vnuk pitchade den här pjäsidén: Eleverna upptäcker orättvisor, ockuperar rektorns garageuppfart och komponerar en kampsång. Det handlar inte bara om konst som aktivism utan om illegal arbetskraft, kommunal upphandling, skolledare, migrationsverk och konsten att öppna ett hunddagis. Låter tråkigt. Blev bra. Och det är mycket tack vare humorn. Men också för att det går omkring ett orosmoln i huvtröja (även han spelad av Daniel Nyström) som varenda kotte som gått högstadiet kan relatera till och vars roll blir viktig för upplösningen. Nåt måste dock göras åt den ogenomtänkta slutscenen – ett ”jaha?”

Marit Bergmans vemodigt stämningsfulla musik till de koreografiska mellanspelen, lärarrummets kommunalkolorerade inredning, pressen under den osynliga men allestädes närvarande föräldraföreningen, grälscenen där hela lärarkollegiet rensar luften och städarna som går som skuggfigurer i marginalen. Den här sortens roliga realism funkar. Och så här kan skolan se ut.

Teater

Moppupproret

Regi och text Anna Vnuk

Scenografi och kostym Jenny Kronberg

Ljus Maria Ros

Mask Susanna Rafstedt

Musik Marit Bergman

Rekvisita Hedvig Bergman

Regiassistent Alice Månsdotter Viklund

Kulturhuset Stadsteatern Skärholmen

Speltid 1.15 t.

Ålder 13+

Gunilla Brodrej är kritiker och redaktör på Expressen Kultur.

Podcasten med Expressens kulturtanter – live på Bokmässan: