Så fångar näthögern de ensamma pojkarna

ESSÄ. I dokumentären ”Pepe the frog – alt-rightrörelsens stulna groda”, som just nu visas på SVT Play, skildras hur konstnären Matt Furies skapelse gick från att vara en obskyr seriefigur till att bli ett rasistiskt mem som hjälpte Trump till makten. Innan Pepe blev en symbol för althögern så var han ett uttryck för den vanmakt och bittra ironi som länge präglat de unga män som samlas på 4chan och liknande internetforum. I filmen möter vi ett av dessa nättroll, Mills, en överviktig ung man som bor i sin mammas källare. 

”Många säger sig ha en schyst källare men inget slår det här. Jag har en grym bäddsoffa”, säger han i sitt smutsiga och stökiga lilla rum.

Att bo kvar hemma som ung man är i det närmaste synonymt med att vägra axla vuxenlivets plikter. Män utan jobb som fastnat i mammas källare likt Mills förkroppsligar en allt igenom förslappad manlighet. 

Pojkrummet har länge figurerat i populärkultur, men åren efter millennieskiftet började det även bebos av vuxna män. I filmer som ”Wedding crashers”, ”Hemma bäst” och ”Step brothers” framstår hemmaboende män som löjeväckande mammas pojkar. 

Om Sigmund Freud har rätt i att humor utgör en säkerhetsventil för trauma och tabu så pekar komedierna på vår rädsla för den omogna mannen, som likt Peter Pan stannat i utvecklingen. 

En del debattörer ser honom som resultatet av överbeskyddande föräldrar och vår idealisering av evig ungdom. Men snarare än ett uttryck för ett infantiliserat samhälle tror jag att det handlar om att det blir allt svårare för unga att flytta hemifrån. Från att ha varit relativt ovanligt på 1960-talet så är hemmaboende numera den vanligaste boendeformen för män mellan 18 och 34 år i USA. Idag bor 35 procent av de unga männen fortfarande hemma, vilket gör det nästan dubbelt så vanligt som för kvinnor i samma ålder. 

Fler unga män än kvinnor bor hemma, de flesta ofrivilligt.

Även i Sverige ökar hemmaboendet. Enligt Hyresgästföreningen bodde 15 procent av unga 20-27 år hemma 1997, medan den siffran i dag stigit till 27 procent. Fler unga män än kvinnor bor hemma, de flesta ofrivilligt. 

Hemmaboende beror förstås på att det är allt svårare att komma in på bostadsmarknaden, men också på ökad ungdomsarbetslöshet, eftersom sysselsatta unga är mindre benägna att bo hemma än arbetslösa. Vår rädsla för mambon kanske därför inte handlar om att vi måste hantera en curlad manspojke, utan för att han personifierar samtidens utsatthet.

I Judd Apatows film ”The king of Staten Island” förklaras Scotts (Pete Davidson) brist på ambitioner av traumat efter faderns död. Medan hans mamma och syster sedan länge gått vidare med sina liv tillbringar han dagarna med att röka gräs i mammas källare, slå dank med sina polare och nära en avlägsen dröm om att driva en tatueringssalong.

Men det är uppenbart att Scotts melankoli inte bara handlar om sorg, utan också om den meningsförlust som tycks ha uppstått efter att många traditionellt manliga arbetaryrken försvunnit. För dem som missar tåget till kunskapssamhället eller inte lyckas få arbete som matchar en lång, dyr utbildning återstår enformiga jobb med minimal trygghet och en lön som knappt räcker till en egen lägenhet. Allt fler blir därför kvar i föräldrahemmet. 

En del – som Mills i Pepedokumentären – finner tröst i likasinnade online, men samtidigt när de varandras harm över att ha dragit nitlotten i livet. Inte helt olikt Arthur (Joaquin Phoenix) i ”Joker”, som kanske är mamboskapets ultimata dystopi. Mannens lösning är inte att flytta från mamma, utan att döda henne.

I Todd Phillips film präglas Gotham City av ekonomisk kris och hög arbetslöshet. Arthur är psykiskt instabil, hankar sig fram som gatuclown och bor hos mamma. Deras relation förefaller till en början kärleksfull, men han finner så småningom bevis på att mamman lät styvpappan förgripa sig på honom som barn. Övertygad om att hon bär skuld för hans lidande dödar Arthur henne och inleder sedan en furiös mordkarneval.

Arthur blir en antihjälte som kanaliserar de förtrycktas förbittring – vad Friedrich Nietzsche kallar för ressentiment – i ett uppror mot överklassen. Det ressentiment Pepe kanaliserade riktades främst mot lättillgängliga syndabockar: invandrare som förmodas stjäla jobben och kvinnor som inte ger killar det sex de anser sig berättigade. Men, som dokumentären visar, har den ledsna grodan på senare tid något oväntat blivit en symbol för studentrörelsen i Hongkong.

Så, om althögerns älsklingsmaskot lyckats inspirera till kamp för demokrati, kanske det finns en väg upp från källaren för Mills och de andra trollen, trots allt.

Av Lucas Gottzén

Lucas Gottzén är professor i barn- och ungdomsstudier vid Stockholms universitet och har ägnat sig mycket åt vålds- och mansforskning.

Lyssna på ”Två män i en podd”

En sökande podd från Expressen Kultur – om manlighet, kärlek och ensamhet. Med två av kultursidans främsta namn: Radiostjärnan Eric Schüldt och Daniel Sjölin, författare och tv-profil. Självhjälp för intellektuella.