Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Rikt berättat om de små dockornas stora konst

Inlagebild ur ”Marionetteatern. På vägen sedan 60 år.” Magnus Erenius i ”Alice i underlandet”.Foto: Fotograf Matilda Rahm.Kulturhuset Stadsteatern 2
Foto: OLLE SPORRONG

Marionetteatern i Stockolm fortsätter att utvecklas och fascinera stora och små.

Jenny Aschenbrenner läser en kunnig historik över förtrollningens högborg.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. En längtan kommer över mig när jag slår upp Marionetteaterns jubileumsbok, den stora sorgsna scenkonstlängtan. Efter ett par månader av fullständigt teaterstopp och med en oviss framtid för scenkonsten, ingen vet när den kan börja spela igen på riktigt, börjar det kännas riktigt ödsligt. 

Är man nu en teaterfanatiker finns inget som koncentrerar scenkonstens väsen så som dockteatern. Vilandes på absolut gehör för form och rytm och vad som sker i rummet. Överenskommelsen med publiken om att här, inom teaterns väggar, kan absolut allt hända, magin som uppstår när berättande sträcker sig bortanför det rakt narrativa, mot poetiska ordlösa utmarker.

Landets mest dockteaterkunniga scenkonstkritiker

Marionetteatern är svenska pionjärer på området och fortfarande en av de teatrar som med största kontinuitet spelar dockteater av högsta kvalitet för stora och små. De fyllde 60 år 2018 och nu kommer jubileumsboken, författad av Margareta Sörenson, kanske landets mest dockteaterkunniga scenkonstkritiker. En av de som under åren försvarat dockteaterns unika kvaliteter mot alla skeptiker som velat reducera den till småbarnsskoj eller en relik från svunna tiders folknöjen.

 

Inlagebild ur "Marionetteatern. På väg sedan 60 år". Från föreställningen "Alice i underlandet".Foto: MATILDA RAHM / STOCKHOLMIA FÖRLAG

Nu skriver hon (än en gång) Marionetteaterns historia, i en lyxigt bildrik coffee table-bok, med trådar ut mot sådant i omvärlden som inspirerat eller inspirerats. Hon förankrar teaterns estetik i modernismens formspråk och uttryck med idealet om den mekaniske skådespelaren. Hon gör nedslag hos några av de författare vars pennor varit viktiga för Marionetteatern: Barbro Lindgren, August Strindberg och Ulf Stark

Hon spårar kopplingarna mellan dockteatern och bilderboken.

Hon går in i olika dockspelstraditioner, framför allt den japanska bunrakun med sin avancerade teknik och detaljrikedom, men också i skuggspelet som egen spelform. Hon spårar kopplingarna mellan dockteatern och bilderboken, och mellan dockteatern och dansen och knyter trådarna mellan Marionetteatern och de andra tongivande dockteatrarna i landet, som Dockteater Tittut och Pygméteatern.

Det är rikt men lite riktningslöst. Med jubileumsbokens inbyggda begränsningar – allt ska med och inget får bli obekvämt. En del upprepningar tyder på att materialet mått bra av att stramas upp av en strängare redaktör.

Inlagebild ur "Marionetteatern. På väg sedan 60 år". Ur föreställningen ”Papper”.Foto: PETRA HELLBERG / STOCKHOLMIA FÖRLAG

Jag kan också sakna en mer samlad analys av dockteaterns unika uttryck. Här och var dyker sentenser upp som ringar in själva poängen med att spela med ting istället för med människor. Men för den som nyfiket öppnar boken utan att ha funderat så mycket över detta med dockor på en scen hade det varit fint med ett resonemang som stannade och grävde. Också i dess samspel med nutida experimentell scenkonst, inte minst som den idag fått en renässans hos den vuxna publiken med nyskapande grupper som Malmö dockteater, och blivit folklig igen via tv-satsningar som ”Operation Klotty”.

Men Sörensons kunskapsbank är stor och även om godbitarna är lite slarvigt strödda är de tillräckligt många för att Marionetteaterns jubileumsbok ska göda drömmarna om scenisk magi. En hel del ny kunskap tar jag med mig. Samt en gnutta ånger: över alla uppsättning med Marionetteatern som jag hade kunna se men inte kom i väg på. Den tidigare dansaren Bernard Cauchards ”Papper” från 2016 till exempel, den vecklar ut sig som ren poesi bara i bilderna, tagna av Petra Hellberg. Eller om man fått uppleva Roman Paskas version av Strindbergs ”Spöksonaten” – för dockor och dockspelare 1992 …

Det blir ändå tydligt vilken stor konst små dockor spelat fram, mot och över scenkonstgenrernas gränser. Ett kulturarv. 

SAKPROSA

MARGARETA SÖRENSON

Marionetteatern. På väg sedan 60 år.

Stockholmia förlag, 160 s. 

 

Av Jenny Aschenbrenner

Margareta Sörenson är medarbetare på Expressens kultursida. Därför recenseras boken av Jenny Aschenbrenner, kritiker på SvD. 

 

”Det är bättre att gå in med låga förväntningar”

”After utan work” är Expressen Kulturs spontana program från coronakarantänen.

I det här avsnittet samtalar Daniel Sjölin med författaren Amanda Svensson. Om bland annat fiktionens möjlighet i autofiktionens tidevarv och om att inte kunna lämna den brittiska ön där hon bor.

Förra veckan möttes Daniel Sjölin och Joel Halldorf. Se det avsnittet nedan.