Radions julkalender är full av äckliga kryp

RECENSION. Pysslingar är ändå det bästa. Nils Karlsson som gav pysslingen ett ansikte, Peter och Petra i Vasaparken och de små figurerna som kryper fram i alla hörn hemma hos gubben Pettson. Och för att tala om julkalendrar; gnagarna i ”Dieselråttor och sjömansmöss” (2002) och så julgranspyntet som fick liv i ”Julens hjältar” (1999). Ja ni får ursäkta att jag väljer exempel från mina egna barns barndom. Pysslingkalendrarna har varit de bästa. Det är som att ”Teskedsgumman” från min egen barndom satte standarden och allt annat blev för stort och för platt. 

Kanske är jag bara nostalgisk, men det är som att kreativiteten går i taket bara man kommer ner på lilleputtnivå. Eller också är det bara det att perspektivet är så kittlande att halva jobbet redan är gjort. 

Men nu tänker jag på tv:s julkalendrar. Och det är väl helt naturligt eftersom de bilder som satt sig i skallen efter fem avsnitt av radions julkalender ”Spero” på sätt och vis kan tävla i samma visuella division. Det är ju det som är så fantastiskt med radio, som här när man har vågat ta ut svängarna. 

Komikerduon Åsa Asptjärn och Gertrud Larsson har skrivit och Maria Blom regisserat en berättelse som handlar om julens allra minsta och uppriktigt sagt rätt äckliga: hoppstjärtar, silverfiskar, granbarkborrar och allehanda kvalster. Inte sedan Povel Ramels ”Djur i dur” med Twiggie Tvestjärt och Fulvia Fästing har ohyran fått en sådan upprättelse. Somliga är utomhusingar och andra inomhusingar och när granen bärs in hemma hos familjen av ”jättar” uppstår kulturkrockar liksom vänskap och kärlek med komplikationer. För rätt snart glömmer man vilka de egentligen är och följer med i sagan. 

Hjältinnan Spero (Laura Jonstoij Berg) är en hoppstjärt vars hela stora familj hamnar i huset när granen bärs in. En efter en somnar de av vätskebrist varpå Spero ger sig ut i jakt på livsviktigt vatten. Då stöter hon på silverfisken Silverpil (Osman Ahmadkhani), prins över badrummet och hans despotiska mamma drottning Lepisma (Sofia Ledarp). Vi får även bekanta oss med Granbarkborren Ips (Peter Carlsson) som lever med sitt kvalster Nalle, pratar dalmål och susar runt granen som en motorcykel. Denna ohyra har svurit på att aldrig mer kröka ett barr på en gran.

Så förutom lilleputteriet kommer faktiskt riktig naturvetenskap in smygvägen, entomologiska kunskaper som barnen, på barns vis, sent kommer att glömma. Och för den lille nörden fungerar julkalenderns luckor (illustrerade av Andrea Femerstrand), små faktakort om insekterna, som fördjupning.

Det lilla samhälle som Asptjärn och Larsson bygger upp på krypnivå är vårt eget i en skrattspegel, med miljöproblem och kulturkrockar, men utan att kännas undervisande. Precis som när den här duon gör satir tillsammans – de härmar inte, utan gestaltar samhälleliga fenomen på ett fyndigt, lekfullt och lustfyllt sätt. Som religiösa konflikter.

Hoppstjärtarna vördar Moder Entognatha. Silverfiskarna har en annan så det är bäddat för spänningar och konflikt. Men det är också bäddat för en fantastisk ljudupplevelse. Med omsorgsfull ljuddesign och Hans Appelqvists originalmusik framförd av Sveriges Radios symfoniorkester skapas bilder som påminner om att det inte finns några begränsningar när det gäller radioteater. Det här kritikerhjärtat tycker att det är extra fint att barnen får möta den akustiska klassiskt klingande orkestermusiken på detta sätt. 

En särskild stjärna till barnskådespelaren som spelar Speros lillebror Ento (Jack Rubensson), mysigare barnröst får man leta efter. 

Om jag hade fått önska något av berättaren Malin Cederbladh (och regissören Maria Blom) så hade det varit att skippa låtsasbrytningen och lägga ner rösten, men då skulle jag inte haft någonting alls att anmärka på.

Gunilla Brodrej är kritiker och medarbetare på Expressen Kultur.

Får man sälja grejer med barn?

KULTURKRIGET: Anitha Clemence och Nanna Olasdotter Hallberg debatterar influencers användning av barn och det stora sociala experimentet Instagram