Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Precis detta vill jag ge mitt barn

Ur ”Den sista utposten”.
Foto: Illustratör Cecilia Heikkilä / Bonnier Carlsen
Cecilia Heikkilä.
Foto: Emil Malmborg / Bonnier Carlsen

En äventyrsfärd till fjället utgör grunden till ”Den sista utposten”.

Therese Bohman avnjuter en sinnlig bilderbok med existentiell tyngd.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. På morfars kylskåp hänger ett vykort: Ett landskap med texten ”Med hälsning från den sista utposten”. Det blir startskottet för Cecilia Heikkiläs berättelse om hur morfar och lilla björn beger sig ut på en äventyrlig resa på jakt efter världens sista vilda plats. Finns den ens kvar? På sin färd hinner de tvivla flera gånger, nästan ge upp, men till slut få oväntad hjälp av vänliga främlingar.

”Den sista utposten” är en ovanligt tät bilderbok som arbetar på flera olika nivåer.

Ett bärande tema är respekt för naturen, vilket behandlas finstämt och helt utan pekpinnar. Den sista utposten kan helt enkelt försvinna, som så många vilda platser före den, om man inte tar hand om den. Vilket leder till en djupare klangbotten: Morfar bestämmer sig för att han ska stanna kvar och vakta den. Här kan man ana en subtil adressering av döden.

Boken rymmer även en existentiell aspekt i sökandet efter något som man inte ens är säker på existerar, och en vackert skildrad relation mellan morfar och barnbarn. Men det är också en glad och spännande historia, där klassiska inslag från äventyrsberättelser finns med: Att hoppa på en båt mot okänt mål, att komma till en myllrande, främmande stad, att leta efter det okända med hjälp av en gammal karta. 

Cecilia Heikkilä har tidigare både illustrerat andras berättelser (till exempel de böcker som bygger på Tove Janssons noveller om Mumintrollen) och skrivit egna (min favorit är den charmiga ”Jultröjan”). Hon arbetar i en klassisk bilderbokstradition, men har ett omisskännligt eget anslag, ett slags varm ton både i text och i bild. 

Samtidigt är bilderna så sinnliga att man själv nästan känner doften av varma barr eller den friska luften i det öppna fjällandskapet.

Just bilderna i ”Den sista utposten” är fantastiska. Till en början dämpade i färgskala, men när morfar och lilla björn till slut når den sista utposten, ett slående vackert fjällandskap, skruvas färgerna upp i lysande lila och orange. En trolig inspiration är de färgsprakande norrländska landskap som Helmer Osslund målade för drygt hundra år sedan, i sin tur inspirerad av Gauguin. Heikkiläs vidsträckta vildmarkslandskap har samma vibrerande, storslagna kvalitet. 

Samtidigt är bilderna så sinnliga att man själv nästan känner doften av varma barr eller den friska luften i det öppna fjällandskapet, anar förunderligheten i flammande norrsken och blinkande stjärnhimlar. 

Möjligtvis är texten stundtals lite väl avancerad för de tre år boken rekommenderas ifrån, men det går lätt att förenkla vid högläsning, och å andra sidan får man en bok som kommer att räcka länge. För här finns så mycket att utvinna för både barn och vuxen:

Ett vemod över det som gått förlorat, en tacksamhet över det som finns kvar, och en ödmjuk men övertygad vilja att bevara det. Det finns få saker jag hellre vill förmedla till ett barn än just det. 


BILDERBOK

CECILIA HEIKKILÄ

Den sista utposten

3-6 år

Bonnier Carlsen, 44 s. 


Therese Bohman är kritiker på Expressens kultursida.



Lyssna på ”Två män i en podd”

https://embed.radioplay.io?id=85303&country_iso=se

En sökande podd från Expressen Kultur – om manlighet, kärlek och ensamhet. Med radiostjärnan Eric Schüldt och Daniel Sjölin, författare och tv-profil.