Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Prästen sa att självmördare aldrig kommer till himlen

Marianne Lindberg De Geer, 19 år. Iförd sin pappas tröja.Foto: JOHAN LINDBERG / PRIVAT
Foto: SHUTTERSTOCK
Foto: Privat

Konfirmationsprästens ord blev en förbannelse som rev upp djupa sår.

Marianne Lindberg De Geer minns en dömande Gud i Ungkulturens sommarserie om barnatro.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

SOMMARSERIE. Som barn var jag rädd för Gud. Jesus däremot, skulle jag kunna tänka mig att ha som kompis. Han verkade snäll, hade magiska krafter, men var ändå inte mallig.

I söndagsskolan älskade jag flanellografen. Istället för den svarta tavlan hade vår söndagsskolefröken Margit en stor grön tygtavla, som stod på ett slags staffli. Så fort Fröken Margit kom in i salen, tystnade vi barn, fulla av förväntan, detta var något vi sett fram emot hela veckan. Berättelsen om Jesus tog sin början. 

Ur en för oss magisk trälåda, trollades figurer fram och intog scenen på den gröna tygytan, nya tillkom och försvann, allt eftersom berättelsen fortskred. Jesus födelse i stallet, de tre vise männen, mötet med alla lärjungarna. Hur figurerna fastnade var ingenting jag tänkte på då, de fanns bara där. Det var först senare jag förstod att bilderna var uppklistrade på en filtyta, som gjorde att de fastnade på den gröna flanellen. Men då, de där barnaåren, var det magi. Man måste betänka, att på den här tiden, i början på 1950-talet, fanns inte tv i Sverige och bio var man för liten för. 

Denne Gud började styra och ställa över Jesus

Men längre in i berättelsen började Fröken berätta om någon som hette Gud, som kallades Fadern, men som inte hade någon kropp utan gestaltades som ett allseende öga i en triangel som det strålade från. Denne Gud började styra och ställa över Jesus och hans vänners liv. Vi barn försökte ivrigt förmå Fröken Margit att bara berätta om Jesu äventyr, han hade blivit vår Robin Hood, som skyddade barnen och hjälpte de fattiga och svaga. 

Flanellografbild av berättelsen om Noaks ark.Foto: WIKIMEDIA COMMONS

Glädjen bland oss barn vände i obehagskänslor, stränga pappor hade vi alla erfarit, på den här tiden fick föräldrar nypa sina barn i örat, slå dom med både mattpiska och björkris, stänga in dom i mörka skrubbar. Så vid fem år, på det sjätte, lämnade jag Missionsförbundets söndagsskola i Köping, för att i stället gå med i Scouterna. Är fortfarande förvånad över att mina föräldrar tillät bytet, men så var de inte själva så särskilt religiösa.

Kroppen växte och andra frågor tog över

Mitt entusiastiska förhållande till Jesus och hans vänner bar jag dock i mitt hjärta, men minnen bleknar och byttes ut mot Enid Blytons Fem-böcker, där vännerna löste problemen tillsammans och där Gud barmhärtigt nog lyste med sin frånvaro. Men frågorna kring den allsmäktige och grymme Gud, fanns kvar.

Kroppen växte och andra frågor tog över. Vid femton var det dags för konfirmation, som betyder bekräftelse.  På den här tiden behövde man inte vara en sann kristen för att konfirmeras. Riten var en tradition, som att fira påsk eller jul: den var till för att tala om, att nu var man en svensk person som invigts i kristendom, man behövde inte tro på det.

”Frågorna kring den allsmäktige och grymme Gud, fanns kvar”Foto: SHUTTERSTOCK

Visserligen avkrävdes viss kunskap i kristendom, men den kände de flesta till, eftersom den på den här tiden, genomsyrade alla ämnen i skolan. 

Min pappa hade tagit livet av sig

Det gick till så att man, tillsammans med prästen, skulle läsa och höra de bibliska berättelserna under ett antal veckor. I lövad kyrka på den stora dagen, var alla föräldrar högtidsklädda, prästen gav en fråga till varje konfirmand att svara på, som man hade övat på innan och så var det över. Efteråt gick var och en hem med sina familjer och släktingar och drack kaffe med dopp ur finporslinet.

Min pappa hade tagit livet av sig två år innan, stämningen i hemmet var tyst, syrefattig och skrämmande. Mamma slutade tala, fräste mest, när hon inte drog sig undan till sitt rum med nerdragna gardiner. Jag längtade bort från mamma och Köping, och scouterna blev räddningen. I den stämning som rådde, var det inte svårt att övertala mamma om att slippa den traditionella konfirmationen i stan, för att i stället få konfirmera mig långt hemifrån, på ett ridläger som scouterna arrangerade varje år. Visserligen var jag livrädd för hästar, men rädslan för mamma, som börjat sluddra och vingla betänkligt, var starkare. 

Prästen betonade att en självmördares själ aldrig skulle få ro

Lägret låg i ett landskap, som skulle kunna representera det idylliska Sverige i vilken turistbroschyr som helst. Men det som hände var att Gud åter blev aktuell i mitt liv. Och på ett chockerande sätt.  Under en av lektionerna berättade nämligen konfirmationsprästen, en man med uppkavlade skjortärmar och ridbyxor, att självmördare aldrig kommer till himlen. 

Foto: Colourbox / Apriori

I min redan såriga tonårssjälsjäl, revs nya sår upp. Pappa, som varit olyckligt kär i mamma, hade berövat sig själv livet med pistol, när hon ville skiljas. Och nu skulle han, precis som Jesus, alltså utsättas för ett straff, värre än döden? Prästen betonade att en självmördares själ aldrig skulle få ro, utan ensam sväva runt i evigheten. Jag var förkrossad.

Jag visste att han fanns där ute någonstans.

Natten efter prästens förbannelse, smög jag ensam ut till björkhagen utanför, kröp upp på en stor slät sten, som inlandsisen lämnat kvar, och talade för första gången med min far, för jag visste att han fanns där ute någonstans. Jag talade om tröst och förlåtelse, och lovade att jag skulle göra mitt bästa för att se till att han skulle få ro. Hur visste jag inte då, men likt gänget i Femböckerna fanns här en uppgift som måste lösas. 

Nu, vid fyllda sjuttiofyra, vet jag att Gud är vidskepelse och att pappas själ numera lever i mig och att han där vilar trygg. Så trots min ateism har jag kristendomen att tacka för mitt livslånga samtal med min pappa.

Och flanellografberättelserna visade sig få ett nytt, om än annorlunda liv. När jag som fyrtioåring debuterade som konstnär, efter ett halvt liv inom sjukvården, blev det med stora målade porträtt ur familjealbumet: en eller två människor mot en enfärgad bakgrund och berättelsen kan börja.

Marianne Lindberg De Geer är konstnär, författare och medarbetare på Expressens kultursida.