Pinsamt och roligt när Humlan drar till Spanien

RECENSION. Förra året kom ”Humlan Hansson”, Kristina Sigunsdotter och Ester Erikssons första samarbete. En väldigt rak, drastisk och rolig berättelse som rättvist belönades med ett August-pris. Nu är uppföljaren här, ”Hola Humlan Hansson”. 

Hästtjejerna som orsakade så mycket lidande i förra delen är ute i periferin nu. Mesta fokuset läggs i stället på en julresa som Humlan gör med sin familj och bästa kompisen Nour. De ska tågluffa till Spanien och solkusten. Tyvärr visar det sig att tjejernas gympavikarie, Scott, som de redan hatar, ska till samma ställe. Vad värre är, han och Humlans mamma är bekanta från någon yogakurs, och de verkar börja gilla varandra där i Spanien. Vad göra? 

”Hola Humlan Hansson” är bitvis lika drastisk och cynisk som ettan var. Kristina Sigunsdotters sätt att beskriva karaktärer i ett par, få syrliga meningar är fortfarande berömvärd. Ester Erikssons illustrationer dräpande och träffande. Men överlag är det mindre av allt i uppföljaren. ”Hola Humlan Hansson” känns både försiktigare och vanligare än ettan. 

...jag borde väl välja glädje för det här är ju en bra bok.

Delvis beror det på att vi möter (nästan) samma persongalleri igen, som inte har utvecklats så mycket. Faster Fanny är väldigt mycket faster Fanny, och Humlan är Humlan liksom. Fortfarande. Men den viktigaste skillnaden är att en tydlig smärtpunkt saknas. Skildringen av hur utsatt och svag Humlan kände sig i första delen när Nour valde hästtjejerna före henne var så stark. Det var liksom där hela berättelsen fanns, och den boxade och bultade.

Spanien-resan bjuder på en vanligare, lättsammare och roligare intrig. Föräldrarna får vara lite pinsamma och tafatta, Humlan och Nour lite smarta. Det uppstår visserligen ett par små fnurror på tråden, och det är kul och så, och jag borde väl välja glädje för det här är egentligen en bra bok. Men jag tycker aldrig det bränner till på allvar. Allt går så snabbt över, och det är synd. 

Vanligt och lättsamt är det på så många andra ställen. Typ alla andra, faktiskt. Men att blotta sig på riktigt som Humlan gjorde i första delen, det är mer sällsynt. Jag saknar det. Lättsamt semestergull kan Sune och gänget hålla på med. Jag vill ha min Humlan Hansson rakt i solar plexus. 

För att nå dit krävs den mix av humor och allvar som var så lyckosam i första delen. Utan det ena, tappar det andra kraft, och i den andra delen lutar sig Kristina Sigunsdotter och Ester Eriksson väl mycket på bara humorn. 

Johanna Lindbäck är författare och kritiker på Expressen Kultur.

”SD säger ‘vi menar ju så klart inte dig’”

KULTURKRIGET. Jens Liljestrand möter Mustafa Panshiri, tidigare polis och numera föreläsare och debattör i integrationsfrågor, i ett samtal om boken ”7 råd till Mustafa”.