Pandemin visar att livet är mer än att överleva

Marcel Proust.
Foto: HERITAGE AUCTION GALLERIES / HERITAGE TT NYHETSBYRÅN
Erik Lindman Mata.
Foto: Carla Lomakka / Nirstedts/Litteratur

Pandemin har påmint oss om den milsvida skillnaden mellan att leva och att överleva. 

Erik Lindman Mata skriver om närvaro, avstånd och gemenskap i Ungkulturens sommarserie. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

SOMMARESSÄ. I ”Kring Guermantes” skriver Marcel Proust om protagonisten Marcels mormor, hennes sjukdom och död. Det är ett kort kapitel, insprängt mellan hundratals sidor om societeten, konsten och livet i stort. Helt avgörande för styrkan i scenen, är det faktum att Marcel är närvarande, alldeles tills det sista andetaget. 

Jag har aldrig upplevt någonting sådant, en morförälders sista sekunder, men förstår utan problem vikten av närvaron, både i dödsögonblicket och i tiden före. I en bok där blandningen av närvaro, frånvaro och förväntning är ett ständigt ledmotiv framstår den här enkla scenen, mormoderns dödsbädd, som särskilt gripande. Det är inte ett dödsbud, ingen verbaliserad kunskap, utan någonting alldeles klart och direkt, som närvaron medför.

Längtan efter att få vara fysiskt närvarande har präglat livet för många, inte minst äldre, under det senaste ett och ett halvt året. I isolering och avstånd har man längtat efter närhet och gemenskap. Men är det verkligen först i och med pandemin som vi förlorat det vi längtar så efter?

Det senaste året har det ofta sagts, att vi alla har genomlevt samma händelse, ställts inför samma sak; vår egen förgänglighet, isoleringens ensamhet, restriktioner, masker, oklippt hår, och så vidare. Alla har vi stått och stampat, otåliga på att igen få kasta oss i morföräldrarnas famnar, gå och dansa, börja leva igen. Pandemin, tänker man sig, har svept över så stora delar av världen samtidigt och på så lika sätt, att den har inneburit en aldrig tidigare skådad gemensam erfarenhet. 

Någon dör oväntat och plötsligt, någon efter lång sjukdom, någon dör ensam.

Men det är inte sant. Det har ju sett fullkomligt olika ut. Missförstå mig rätt, det var olika även tidigare. Brutalt och oförsonligt olika. Men när många plötsligt tror, att vi alla sitter i samma båt, då syns olikheten tydligare än innan. 

Ett exempel: Förra våren, precis då oron inför pandemins utveckling var som allra störst, fick jag ett meddelande från en vän. Han skrev, att han inte visste hur han skulle hantera all den död som hägrade. Och hur förhåller man sig egentligen till dödsspalter, överflödet av tickande klockor som räknar upp massdöden? 

Svaret skiljer sig åt från person till person, så klart. För döden är inte någonting nytt, som helt plötsligt hat kastat sig över oss. Det som däremot har hänt, är att de som aldrig befattat sig med döden, nu helt plötsligt stirrar på den, och frågar sig: Hur ska jag hantera den här … döden? 

Kanske sällar sig många, frivilligt eller ej, till nyhetsrapporteringen för att få ett sammanhang. Si och så många insjuknade, x antal döda, nästa månad kan vi få kyssa varandra igen. Och naturligtvis kan räknandet och planerandet belysa saker och ting; de kan vara en hjälp i våra försök att orientera oss. Men som svar på min väns fråga är de värdelösa. De fångar ingenting av det olikartade och levande.

Här belyser jag inte det unika livsödet – människan bakom statistiken, och så vidare – utan ringar in den olika döden. Dess hur och när och kanske till och med dess varför. Någon dör oväntat och plötsligt, någon efter lång sjukdom, någon dör ensam, någon går miste om livet, någon dör efter ett långt liv, någon älskad, någon smärtsamt.

Jag var inte närvarande vid ett enda av mina mor- och farföräldrars dödsögonblick. Morföräldrarna gick bort med ett helt hav mellan oss; min farfar flera år innan jag ens föddes; min farmor, änkan, när jag jobbade på krog på andra sidan landet (jag bad om lite längre rast den dagen).

Corona har inte varit en fullt så delad erfarenhet som många påstår.
Foto: DONAL HUSNI/NURPHOTO/SHUTTERSTOCK

Som barn läste jag en gång en historisk roman om striderna mellan gotlänningar och danskar i slutet av 1300-talet. Jag minns inte så mycket av boken, förutom att det i en scen beskrivs hur någon får sitt huvud avskuret. Den natten väckte mina föräldrar mig, skärrade över att jag skrikit i sömnen. Fullkomligt vettskrämd inför Döden. 

Min egen död har jag aldrig lärt mig hantera, men jag har kommit att ta hand om andras. Och ingenting förefaller mig viktigare, i försöken att leva tillsammans med de som har dött, än att tillåta dödens olikhet.

Pandemin har visat oss, att livet och döden kommer i många skepnader. För precis som min vän frågade om döden, har många fått ställa sig frågan om ett visst, till synes nytt, liv: Hur hanterar jag den här ensamheten? Men det är bara en påminnelse, inte ett nytt fenomen. Hur många farföräldrar väntade inte på kramar även tidigare? Livet som ett väntande på att få leva är ingenting nytt i och med pandemin. Livet på håll.

Ett exempel: Ingenstans, tror jag, får förhållandet mellan avstånd och ensamhet ett lika lysande och klart uttryck som i Siri Johanssons bok ”ensamheten värst”. Sammanställd av Johanssons son, som också bidragit med en handfull akvarellmålningar, består boken av utdrag ur den dagbok Johansson började skriva efter sin makes död och fram till sin egen. 

Frågan är aldrig vad det innebär att leva med eller i förhållande till de som har dött eller dör, utan enbart hur de kroppar som ännu lever ska överleva.

Johanssons anteckningar fylls av hushållssysslor, vädernoteringar och en alltmer tilltagande religiös tacksamhet (närmast desperat tackar hon för allt och alla) och öronbesvär. Men mest slående är, att Johansson nedtecknar vartenda telefonsamtal. Tråden som binder henne, avstånden till trots, till sina nära. Det rings för att gratta, meddela, prata, beklaga sig, höra sig för. Det sena livet fortgår, upplyst av efterlängtade möten (ansikte mot ansikte eller via telefon) med vänner, släkt och grannar. 

Det som Johanssons bok på det mest smärtsamma sätt fokuserar, är frågan om hur överlevandet förhåller sig till livet. Att överleva kan ha olika betydelser: Å ena sidan, att överleva någon som går bort, å andra sidan att kroppen helt enkelt fortsätter fungera. Pandemin har visat hur lite vi bryr oss om den förra betydelsen, och hur hårt vi klamrar oss vi den andra. Frågan är aldrig vad det innebär att leva med eller i förhållande till de som har dött eller dör, utan enbart hur de kroppar som ännu lever ska överleva. 

Men precis som död skiljer sig från död, är också livet skiljt från att leva; livets hur, det vill säga sätten att leva på, är mer än att bara vara vid liv. Kanske måste vi oftare ställa oss frågan om hur vi vill leva, själva och tillsammans med andra, och inte alltid tro att svaret är givet. För ibland är det lätt att ta fel på livet och överlevandet – det är ju så skönt när det mörka tillfälligt lyses upp av ett telefonsamtal.


Av Erik Lindman Mata

Erik Lindman Mata är poet och översättare. Han belönades med Borås Tidnings debutantpris och Katapultpriset för sin bok ”PUR”. I höst kommer hans nästa bok ”Liten lek”.


KRAMA BARNBARNEN

Covid 19-pandemin separerade generationerna från varandra. I nyhetsförmedlingen ställdes gång på gång frågan ”När får mor- och farföräldrarna krama barnbarnen igen?” 

Och de som inga barnbarn har undrade varför äldres värde bara mättes i den relationen. 

Expressen Kultur bad några av Sveriges främsta kulturskribenter och författare skriva om ett år av längtan och om bandet mellan barn och äldre.