Om detta måste vi berätta för barnen

RECENSION. Ett lyckligt barn i en lycklig stad. Hédi Fried har outtröttligt berättat om sitt eget liv från barndomen i Rumänien till åren i nazismens koncentrationsläger. Förra året skrev hon om sitt liv för barn, Historien om Bodri, en bilderbok med Stina Wirséns bilder. Nu har den blivit teater.

Bokens lätta anslag, för att göra historien möjlig att lyssna till också för barn, har fått sin egen och imponerande gestaltning på scenen hos lilla Teater Barbara i Stockholm. Dramatisering och regi är gjorda av Johan Ehn, som tar sig an det nästintill omöjliga uppdraget: om detta måste vi berätta. Också för barnen. Också på teatern.

Stina Wirséns luftiga bilder av parkens grönska och höstglöd skapar ro och ett visst avstånd till den fasansfulla berättelsen i boken, och hon har flyttat den till scenografin med bokens känsla för tiden och allt levandes och växandes kraft mitt i terrorn. Stadens judar tvingas gå genom Hédis käraste lekplats, parken, till stationen och den ovissa tågresan. Föräldrarna försvinner, den älskade hunden Bodri lämnas kvar.  

Familjens hund – ”men jag och Bodri visste att han var mest min” – är bokens mittpunkt. Och ännu mer så på scenen. Hédi, Violetta Barsotti Stephan, och hunden tittar på varandra och nickar. Lurvig och medkännande blir han humanismens bärare, beviset för att det finns en normalitet, en evighet och en mänsklighet. Jenny Bjärkstedt, som gjort alla dockor, har i hunden känsligt sammanfattat leken och det mättade allvaret. 

Vi är bara fem personer i publiken, premiären spelas tre gånger i samma format. Uppsättningen är också filmad och förberedd för att fara på turné så snart det är möjligt. När vet ingen. Mitt sällskap är tio år och till slut sitter vi så nära varandra det bara går, och jag tänker ideligen: är det för mycket, för hemskt, för svårt, för stort? Tacksamt tar jag emot den charmiga hundigheten och de svåraste scenerna som spelas lite som på distans med små dockor och skuggspel – välsignade dockteater som kan hantera undertext, konkretion och symboler som om inga sådana kategorier fanns. 

Och på teatern, som i boken, kommer Hédi till slut tillbaka till sin hund.

Den vackra visan om att en hund inte kan räkna åren som går är som balsam och ett hemligt meddelande om att allt går över; i någon mening. Bodri väntar på sin Hédi. Och på teatern, som i boken, kommer Hédi till slut tillbaka till sin hund.

I verkligheten blev det inte så. Men Hédi Fried överlevde och gav sig själv uppdraget att berätta. Teater Barbara för denna plikt vidare på sitt raka och finstämda sätt. 

Om något kan vara lätt och blytungt på samma gång är det just vad detta teaterstycke är. Måste vi berätta också för barnen? Ja, det måste vi. Liksom för de vuxna. Om och om igen. 

Margareta Sörenson är kritiker på Expressen Kultur.

Lyssna på ”Lunch med Montelius”

En omtalad podd från Expressen Kultur – som tar er med bakom kulisserna i kulturvärlden. Med två av kultursidans stjärnor: Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och kritikern Gunilla Brodrej. Podden är en hyllning till alla kulturtanter där ute oavsett kön.