Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Nu måste barnen rädda världen igen

Ur ”Ett frö i rymden”.Foto: Markus Gårder
Foto: OLLE SPORRONG

Marionetteatern bjuder på extra allt i föreställningen ”Ett frö i rymden”.

Gunilla Brodrej behöver inte fundera länge på vad det är för ett frö de vill så.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Vilket underbar värld. Det måste sägas. Vid bakre scenkantens ena sida svävar tre vita maneter, säkert tre meter höga. Mitt på Stadsteatern Skärholmens stora scen står ett gammalt träd. Asken Yggdrasil kanske. I dess topp bor en vacker fågel. Månen lyser som en cirkel. Naturen är så frisk och levande att det hörs. Det bubblar och gror och kväker från Olle Axéns ljuddesign. Vita rökringar och såpbubblor svävar i luften.

Den ena mer fantastiska skapelse än den andra materialiserar sig ur skuggorna. Publiken är förstummad. Det vi ser är fantasifullt och vackert och påkostat och poetiskt och sagolikt. Ett barn säger ”jag förstår inte”, men bara ett barn, en gång. För man förstår. Snart ska vi till havet i sällskap med huvudpersonen, en docka med Ronja Rövardotter-look. Ett blågrönt tyg med två mimskådespelare vid varje kortända skapar ett böljande hav som snart forsar ut över publikens huvuden. Fiskarna som simmar i havet är både fina och fula som fiskar brukar vara. 

Här sitter man alltså med gapande mun och öronen fladdrande, helt förtrollad av Märta Fallenius scenografi och Kay Tinbäck Du Rées dockor. Men då kommer moraliteten dundrande. En maskin rullas in med skyskrapor och prylar och plast och telefoner, civilisationen tar över. Det blir fest med glitterkavaj och partyhattar och dunka dunka och den sagolika gläntan i skogen är snart en soptipp i platt ljus. Och visst. Jag är egentligen med på allt detta. Vi håller verkligen på att köra vår planet i botten. Plasten fördärvar våra vattenlevande varelser. Allt går åt helvete om vi inte gör nåt.

Som en Greta. Det finns hopp.

Men måste vi verkligen trycka upp det här i ansiktet på våra barn, måste vi projicera vår oro och ångest på dem? Och i detta fall, nästan peka ut för dem att det är de, barnen, som ska rädda oss. För förödelsen i denna berättelse kan bara stoppas på ett enda sätt. Nämligen av den lilla flickan som sträcker fram sin hand för att hindra det framrusande civilisationsfordonet. Som en ensam demonstrant mot en stridsvagn på Himmelska fridens torg. Som en Greta. Det finns hopp, säger scenspråket och det hoppet är ni barn. Nu måste de rädda världen.

Men det finns också fantasi – och verklighetsflykt. Och en sån tripp finns det verkligen förutsättningar för här. Jag tycker lite synd om barnen. Samtidigt är det lite lustigt att tänka på att ränderna aldrig går ur barnkulturen. Det här är ju som min barndoms samhällskritiska barnprogram med ”Ville, Valle och Viktor”, fast elegantare. 

 

Teater

ETT FRÖ I RYMDEN

Av Eva Brise

Av och regi Helena Nilsson

Scenografi och kostym Märta Fallenius

Ljusdesign Olle Axén

Musik Mikael Svanevik

Mask Petra Göransson

Dockmakare Kay Tinbäck Du Rées

Med Hui-Han Hu, Magnus Erenius, Ida Steén och David Sigfridsson

I dockmakarverkstaden Hedvig Bergman, Anette Fredriksson, Timothy Johansson, Thomas Lundqvist och Karin Magnusson

Marionetteatern

Kulturhuset stadsteatern, Skärholmen

Ålder 5+

 

Gunilla Brodrej är kritiker och scenkonstredaktör på Expressen Kultur.