Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Nu kan sjuåringarna få bekanta sig med döden

Dödsmysigt. Ana Gil de Melo Nascimento och Melinda Kinnaman.Foto: LEONARD STENBERG
Ana Gil de Melo Nascimento.Foto: DRAMATEN / LEONARD STENBERG
Ana Gil de Melo Nascimento, Melinda Kinnaman.Foto: DRAMATEN / LEONARD STENBERG
Gunilla Brodrej.Foto: OLLE SPORRONG

Ada Berger har bearbetat Kitty Crowthers ”Lilla Döden hälsar på” för Unga Dramaten.

Gunilla Brodrej kommer över den distanserade känslan av ambitiös kulturförälder.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Superfin barnföreställning om döden. Det låter lite som en parodi på den sorts upplevelse ambitiösa kulturföräldrar i storstaden ger sina barn. Men när man sitter där på en låg bänk med ett 20-tal väldigt närvarande ettagluttare upphör all kylig distans och man vill tacka sin lyckliga stjärna för att man bor i ett land som till exempel fortfarande tycker att det är viktigt att ha särskilda avdelningar på Biblioteket som heter saker som ”Livet och döden” därför att litteratur och konst kan lösa upp många knutar när det gäller att prata om saker och ting. Särskilt om man själv är rädd för döden. Hjärtat vill ju nästan brista när ett barn utbrister: ”Hon andas ju!” så stark är inlevelseförmågan. 

Ada Bergers lilla föreställning på Scenkonstmuseet i Stockholm efter Kitty Crowthers bilderbok ”Lilla Döden hälsar på” låter barnen få komma i kontakt med sin rädsla och blåser sen på den, som på en maskrosboll. Flickan Elsewise (Ana Gil de Melo Nascimento) ligger sjuk i sin säng och när Lilla Döden (Melinda Kinnaman) gör entré i sin kolsvarta kåpa, som från ”Det sjunde inseglet”, händer saker som publiken inte räknat med. Elsewise är inte rädd utan välkomnar tvärtom Lilla Döden vilket förändrar själva dödens inställning till – livet? Jag tänker på Stina Wollters dödssjuka åttaåriga kompis som inte heller verkade vara rädd. 

Lilla Döden (Melinda Kinnaman) gör entré i sin kolsvarta kåpa, som från ”Det sjunde inseglet”.

Det finns nån för alla. Även för Lilla Döden och den dödssjuka Elsewise som blivit bortglömd av sina kompisar som först brukade komma en gång i veckan, sedan varannan och sedan allt mer sällan.

Det är aldrig så mörkt i hörnen att barnen (som ändå ibland vänder sig om för en hastig blick bakåt) behöver bli rädda på riktigt. Men det jag saknar i föreställningen som är så levande i Kitty Crowthers original är just ljussättningen och kanske också den fantasifulla scenografin. I bilderboken bor Lilla Döden i ett vitt stenslott med små fönstergluggar – en fasad som lusigt nog påminner om Scenkonstmuseet gamla stormaktsbyggnad. I Lilla Dödens slott enligt Crowther är det mörkt och dystert tills Elsewise kommer dit och bokstavligen lyser upp tillvaron. 

Att spara på ljus (och scenografi) kanske tillhör de bittra realiteterna när Dramatenhuset renoverar och Unga Dramaten måste spela teater i ett rum på närbelägna Scenkonstmuseet. 

Dock. Skådespeleriet av Ana Gil de Melo Nascimento och Melinda Kinneman är en fröjd att se även om historien nu handlar om en flicka som måste dö. Och om en pianist (Göran Martling) som till sist måste ta i hand med sitt öde. Men mest om hur man, mot alla odds, får en vän för livet. 

Teater

Lilla döden

Efter Kitty Crowther

Översättning Gun-Britt Sundström

Regi och bearbetning Ada Berger

Kostym Eva Strengbohm

Musiker Göran Martling

Unga Dramaten, Scenkonstmuseet, Stockholm

Ålder 7+

Gunilla Brodrej är kritiker på Expressen Kultur.

Den här antologin kan få barnen intresserade av poesi: