Nästan som hemma hos Harald Henriksson

RECENSION | TEATER. Att bli förälder innebär bland annat att stiga in i en sfär av överraskande obeslöjad ideologiproduktion, det vet varje människa som konsumerar barnkultur tillsammans med sina ungar. Vilken lycka då att det finns barnkultur med en politik uthärdlig också för dem av oss som vill att solidaritet ska betyda något för våra barn. Som Teater Tribunalens vandringsteateruppsättning av Uje Brandelius och Clara Dackenbergs Augustnominerade bilderbok ”Hemma hos Harald Henriksson” – boken fick bisarrt nog Sveriges Radio att i fjol ställa in en intervju med Brandelius eftersom den uppfattades som för politiserad. 

Det är svårt att förstå när man tar del av denna lågmält uppfordrande föreställning, i fin regi av Henrik Dahl. Spelad i ett gammalt bryggeri i Ulvsunda vid en dyster shoppingparkering mellan Leos lekland och Bauhaus, låter den publiken följa med in i en interaktiv berättelse med flera finurliga stationer och scenrum signerade Cecilia Börjestrand och Henning Rehnström.

Avstånd mellan livsvillkor

Handlingen är enkel: en flicka, spelad med omedelbarhet och närvaro av Isabel Reboia, åker hem till ”kompisen” Harald Henriksson med sin mamma för att leka, men mamman, finstämt gestaltad av Adriana Savin, är i själva verket Haralds föräldrars städerska. Tröttheten lyser ur mammans ansikte, och färden från ena sidan av lokaltrafiknätet till den andra är lika lång som avståndet mellan de båda barnens livsvillkor. 

Genom vandringen i den övergivna bryggerilokalens salar och hörn får barnpubliken med sina egna kroppar göra resan till Harald med Isabel, liksom erfara kontrasten mellan Isabels mammas trånga lägenhet och den stora villan – där politiskt korrekta affischer hänger på väggarna som en spegel upphållen mot en tänkt kulturmedelklasspublik. Det blir en berörande och befriande ogestisk föreställning där vi föräldrar lämnas med barnens frågor efteråt, lika svåra som livsnödvändiga att besvara. 

Hanna Nordenhök är kritiker på Expressen Kultur.