Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Här ser du gratis teater för snoriga förskolebarn

Lisette T. Pagler, Bianca Traum och Maria Salah i "Swedish history X".Foto: MARGUERITE SEGER / UNGA KLARA
Rita Lemivaara, Joel Mauricio, David Nzinga och Klas Lagerlund i "För att jag säger det".Foto: ANNA DRVNIK / UNGA KLARA
Hanna Nordenhök.Foto: Expressen / Anna-Karin Nilsson

Digitalt och gratis går det nu att se några av Unga Klaras bästa uppsättningar.

Hanna Nordenhök synar pjäser om flatdrottningar, slavhandel och tvingande gos.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Missnöjda teaterkritiker letar efter den nyskapande scenkonsten på fel ställen, skrev Farnaz Arbabi i ett inlägg i DN i den teaterdebatt som lite trevande fördes i fjol på svenska kultursidor. Hon menade att förnyelsen inom teatern är djärvast på barn- och ungdomsscenerna i Sverige, men att osynliggörandet av unga till fördel för de vuxna i vår värld generellt liksom i kulturdebatten gör att kritiken blir lika otillräcklig och diskriminerande. 

Hon har naturligtvis helt rätt, och perspektivet är slående när man tar del av vitaliteten hos föreställningarna på den digitala scen som i dagarna så här i coronatider har upprättats på Unga Klaras hemsida. Det går en stark röd tråd mellan åren för Suzanne Ostens chefskap på Unga Klara från 1975 till 2014 och framåt då Arbabi själv och Gustav Deinoff tog över ledningen – från de tidiga årens undersökande, politiska teaterkonst för unga till dito av i dag. Mot vilka måltavlor och ämnen den kritiska uppmärksamheten har riktats har givetvis skiftat över tid, och så måste det ju vara för en teater som vill vara relevant och i takt med sin samtid.

Det är normkritik på ett helt otvunget och organiskt vis.

De fem uppsättningar som nu går att streama gratis och bänka sig framför med sina snoriga förskolebarn eller skolbefriade ungdomar glittrar och lyser allihop på sina helt egna vis. Förenande för dem är att samtliga är fysiskt kännbara teaterupplevelser, där text, kropp, musik, ljus och scenbild sammanfogas till omsorgsfulla scenkompositioner för alla sinnen. 

Unga Klara ligger mil före de stora institutionsteatrarnas medvetenhet om representation, och i sin självklara utgångspunkt i de olika språk, dialekter, sociolekter, genuskoder, generationer och ursprung som hörs och syns på scenen skapas här en levande överensstämmelse med den värld vi lever i. Det är normkritik på ett helt otvunget och organiskt vis.

De två småbarnsföreställningarna ”Alltet” (2016) av Ann-Sofie Bárány i regi av Deinoff och ”För att jag säger det” (2019) i regi av Arbabi är båda två sjujäkla bra uppsättningar. Med stämningsmättad musik av Asha Ali respektive Foad Arbabi undersöks stora existentiella frågor i ögonhöjd med barnpubliken. Underbarast är ”För att jag säger det”, där den smått självlysande skådespelartruppen i en sömlös serie av koreograferade situationer gestaltar barns vanmakt och vuxenvärldens herravälde. 

Det våldsamma i att bli tvingad att sätta på sig skorna, bli kammad, hindrad i busets glädje.

De i princip enda repliker som uttalas från scenen är de betydelsemättade orden ”så” och ”nej”, som upprepas med häpnadsväckande många olika tonlägen och maktfullkomliga agendor, alla djupt igenkännbara för varje människa som varit barn liksom de av oss som dessutom är föräldrar. Man skrattar både högt och påkommet åt iscensättningen av vuxnas tvingande gos och gull med motsträviga barn, innan skrattet fastnar i halsen. 

Barnåskådarna känner igen sig och responderar blixtsnabbt på situationerna – det våldsamma i att bli tvingad att sätta på sig skorna, bli kammad, hindrad i busets glädje och uppfinningsrikedom, skrämd av vuxnas utbrott eller hotad av regelrätta övergrepp.

Av de tre starka ungdomsföreställningarna ”Vitsvit” av Athena Farrokhzad, ”Girls will make you blush” av Åsa Lindholm och ”Swedish history X” av Dimen Abdulla, Erik Uddenberg med flera är den sistnämnda den mest glimrande. Återigen övertygar Arbabi som regissör, och David Arnesens ljuvliga selfie-fotande flatdrottning Kristina, konverterad till katolicismen för att hon ”gillar katter”, öppnar en i varje ögonblick gravt rolig och angelägen föreställning om svensk kolonialism, slavhandel, rasbiologi – detta vårt våldsamma förflutna.

Det är bara att rada upp sig i soffan och uppleva.

 

DIGITAL SCENKONST

UNGA KLARA ON DEMAND

”Vitsvit” 

”Swedish history X”

”För att jag säger det”

”Alltet”

”Girls will make you blush”

www.ungaklara.se

 

Hanna Nordenhök är kritiker och författare.