Även den som lider kan ha ett roligt liv

RECENSION. Som barnboksförfattare är Jenny Jägerfeld definitivt en av Sveriges mest ambitiösa identitetsarkeologer – därtill utan att hennes andra yrkestitel, psykologens, lyser igenom på något irriterande sätt. Jägerfeld har skildrat allt från transidentitet till självmord utan att darra på författarrösten, med en humor som gör motsatsen till att skratta bort det svåra. Den jägerfeldska humorn låter sorgen vara rolig utan att för den skull brista i allvar.  

I ”Min storslagna död” återvänder hon till Sigge från ”Mitt storslagna liv” (2019). Sigge som flyttat från betongförorten Rågsved till lilla Skärblacka i Östergötland, där han bor med mamma, mormor, hunden Einstein och två halvsystrar. Ny plats betyder möjlighet till en ny personlighet, en som förhoppningsvis är tillräckligt normal och menlös för att det utstötta barnets viktigaste dröm, den om att få vara med, ska bli sann. 

I ”Min storslagna död” har den faktiskt blivit det – kanske lite för sann, rentav. Sigge slits mellan bästisen Juno, en äkta drömbästis som gillar honom som han är, och de coola tvillingarna i hiphopbandet 6 10 Mushroom. Bandet ska uppträda på skolans julföreställning. Det är fasansfullt. Sigge är så nervös att han kan spy. Dessutom är tvillingarna sjukt oseriösa och kallar Sigge ”Bror Duktig” bara för att han anser att man bör repetera och lära sig sin text inför ett framträdande. Då är det roligare att diskutera livet med Einstein, jiddra med mormor och övervintrade hotellgästen Krille Maräng, eller allra helst: planera djurens egen dejtingapp ”Tur med djur” tillsammans med Juno. Men bandet, då? Giget rycker allt närmare. Mycket står på spel. Men Juno är också en utanförmänniska. Kan Sigge bortprioritera henne för att parera risken för bristande coolhet? 

Skrivarglädjen är uppskruvad till max, med språkliga krumsprång och kvicka vändningar i varje kapitel.

Om man ska avkräva en bok ett tema är det således lojalitetskonflikter i detta fall, men berättelsen går djupare än så. Skrivarglädjen är uppskruvad till max, med språkliga krumsprång och kvicka vändningar i varje kapitel – men orden är ändå bara tapeten som inte alltid kan hindra smärtan från att tränga ut i skarvarna. ”Det enda jag har fått från min pappa är hans hår, som är svart och lockigt, hans ögon som är mörkgröna med en guldbrun ring runt iris och hans hudfärg som är ljusbrun. /.../ Ungefär så här intresserad tror jag att min pappa är av mig: 0. I alla fall. Jag kom ifrån ämnet!” 

I sådana små pustar får vi andas in Sigges smärta. För även den som bär på smärta har oftast även ett roligt, småtråkigt, lagom krångligt och med lagom svåra problem sprinklat liv. Den som blivit utan pappa går liksom inte omkring och tänker på det och gråter hela dagarna. Man har annat för sig. Men här och där i kroppen sitter små porslinsskärvor av sorg. I skärvorna kan man se spår av ett noggrant målat ansikte med en pappas särskilda ögon. Spoiler alert: Sigge blir kär också. En klassisk Jägerfeld-bok, med andra ord. Inte hennes största mästerverk, men skriven på ett språk som öppnar balkongdörrarna mot formuleringskonstens okuvliga frihet. 

Martina Montelius är teaterdirektör, författare och medarbetare på Expressens kultursida.

Lyssna på ”Lägg ut!”

En podcast om journalistik och medieveckan – av Expressens kulturchef Karin Olsson och redaktionschef Magnus Alselind. Varje fredag med en spännande gäst.