Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Något stort växer fram bland mamelucker och teaterblod

Pierre Wilkner, Ellen Jelinek och Torkel Petersson kramar om Nina Rashid. Foto: Jenny Baumgartner.
Pierre Wilkner, Ellen Jelinek, Torkel Petersson, Nina Rashid. Foto: Jenny Baumgartner.
Nina Rashid. Foto: Jenny Baumgartner.
Ellen Jelinek. Foto: Jenny Baumgartner.

Margareta Sörenson ser Anna Vnuks respektlösa debut "Kungligaste teatern" på Dramaten.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION | TEATER. Växelbruk mellan dans, dansteater och humorgruppen Grotesco har finslipat Anna Vnuk i dödsförakt för höga hopp mellan genrer. Gränsen mellan humor och allvar, finns den?  Hennes Dramaten-debut är parodi, fars, dramatisk högstämdhet och empati så att teaterdammet yr. Hur denna udda sammanflätning av teaterhistoria, teaterhat och teaterpassion kan bli så solid, det vete bara Dramatens gamla spöken.

Medan den tolvåriga publiken skrattar och våndas inför vuxet teaterpussande, kan den något äldre iakttagaren se hur "Kungligaste teatern" skuttar omkring i en just nu pågående teaterdiskussion till åskplåtens dångande och vindmaskinens svisch. 

Klart att teater måste få vara så konstig, så konstfull, så spektakulär, underhållande och seriös som den själv väljer att vara. 

Lejonkulans scen

Den lilla och prångiga Lejonkulans scen har förlöst många; nu har den blivit klassisk med sammetsridå, och framför den jobbar en ljustekniker för fullt. In kliver en tjej från ”orten” som tagit fel dörr i det stora teaterhuset. Teatralt nog heter hon Julia, men den enda teater hon sett är youtube-klipp från "Kristina från Dufvemåla". Men där har hon också fullt ut upplevt allvaret och angelägenheten i musikalen om kvinnan som lämnade sin hembygd. Innerst och ytterst handlar Anna Vnuks stycke om något så stort som konstens förlösande och perspektivgivande kraft.

Nyss svingade sig skådespelarna i trapets i ”Kras” av Tilde Björfors i samma Lejonkula. Nu svingar sig en liten timslång föreställning mellan teaterkonstens mest tossiga sidor och riktiga allvar. Nina Rashid sjunger hela ”Du måste finnas” ur Kristina från Dufvemåla så att den växer till ett statement om populärkulturens bärighet på unga hjärtan. Just hennes klarögda känsla för musikalens allvar balanserar perfekt det ljuvliga tramset kring Dramatenskådespelarna Ellen Jelinek och Torkel Petersson i 1700-talskostym och peruker.

Anna Vnuks brist på respekt

Deras inbördes tävlan, tjuvnyp och hyggliga kamratskap är en fiffigt hanterad kommentar till frågan om manliga genier och kvinnliga hantverkare. Pierre Wilkners ljussättare är också ett innehållsrikt porträtt på trulig, manlig flykt till teknikaliteter när känslorna yr som ångpustarna från rökmaskinen. 

Inkrökt blir det ändå inte, eftersom Anna Vnuk saknar respekt för gamla hierarkier, vilket gör "Kungligaste teatern" igenkännbar för alla – också tolvåringar, tror jag.

Ty mitt bland sladdar, teaterblod, mamelucker och absurditeter står en ung människa som är varje du, Nina Rashid. Hon växer med insedda möjligheter; det är faktiskt stort. 

 

Teater

Kungligaste teatern

Av Anna Vnuk

Dramaten, Lejonkulan

Ålder 10+

Margareta Sörenson är kritiker på Expressens kultursida. Läs fler texter av henne här.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!