Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Brevet från Maria Gripe bar ett hemligt budskap

Maria Gripe (1923-2007).
Foto: OWE SJÖBLOM / SVD / TT / SVENSKA DAGBLADET
Foto: Expressen / Anna-Karin Nilsson
Foto: MODERNISTA

En av Maria Gripes allra mest uppskattade klassiker har getts ut på nytt. 

Hanna Nordenhök återupplever slukaråldern och minns ett viktigt brev. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ. Den första bok jag i mitt minne själv kom över och skakades om av i grunden var Maria Gripes ”Agnes Cecilia – en sällsam historia” (1981), som för så många andra dystra mellanstadieflickor före och efter mig. Hemma hade jag ofta snappat åt mig av de vuxnas böcker, teaterpjäser och modernistiska romaner jag förmodligen bara förstod brottstycken av. Men Agnes Cecilia träffade så rätt, boken var min egen, den gav känslan av en solitär, omstörtande frihet.

Jag och min bästis A., en tjej som gick årskursen över mig och förmodligen var lika apart i sin egen klass som jag, förenades senare i en Gripe-besatthet som fyllde våra dagar med uppeldade samtal om Skuggböckernas persongallerier och stämningar. Vad var det som grep tag i mig? Känslan av annorlundaskap förmedlad genom Nora, den föräldralösa tonåring som i ”Agnes Cecilia” av ödet väljs ut som berättelsens teckentydare? Eller var det de många hemligheterna i den gamla lägenhetens väggar? Luckor utkarvade under tapeter som dolde ledtrådar om förflutna, osynliga världar och människor?

Vi gick som på moln de där dagarna.

Hemma hos A. läste vi högt för varandra, och samtidigt som den ena läste tecknade den andra valda motiv ur det lästa. När vi hade tillräckligt med teckningar vi ansåg dög skickade vi dem i en liten bunt till den Gripe-fanclub som fanns då, med ett beundrande följebrev. En tid senare låg det ett kuvert på A:s hallmatta. Det var från fancluben. 

På baksidan av ett standardiserat tack, av allt att döma det slags formella brev som hade kopierats upp i oändlighet, hade Gripe, med vacker handstil och till vår stora upphetsning skrivit några rader själv, riktade direkt till mig och A. Hon skrev att hon vanligtvis inte brukade svara personligen, men att hon hade blivit så förtjust i vårt brev att hon inte kunde låta bli. Vi gick som på moln de där dagarna.

Att vi inte var några vanliga tråkiga barn som man svarar med kopierade formaliteter.

Mellanstadiet passerade, A. började i en annan skola, eller flyttade (senare blev hon en uppmärksammad filmregissör och ungdomsboksförfattare). Även om vi aldrig återknöt kontakten minns jag glasklart den där vänskapen runt läsningen, som om vi tillhörde ett eget mystiskt sällskap. Hur vi tillsammans tog emot de där raderna på standardbrevets baksida, nästan som ett hemligt budskap, ett löfte om en annan, möjlig livsform bortom unglivets ensamhet, om sammanhang större än vi själva, om att vi var på rätt spår, att vi inte var några vanliga tråkiga barn som man svarar med kopierade formaliteter.

När jag betraktar Modernistas fint formgivna återutgivning av ”Agnes Cecilia” – med Gripes make Harald Gripes suggestiva teckning på omslaget, den med flickan som går under det gula parasollet genom järngrinden mot ett ljussken som slår ut inåt buskaget, en passage mot det osedda – minns jag så tydligt läsningens starka närvarostegring.

Minnet av hennes uppmuntransord är minnet av hur en hand läggs över det oroliga barn som var jag

Vid nyheten om att Maria Gripe hade gått bort 2007 stack det till i bröstet på mig som när man förlorar någon nära. Det var samma år som jag debuterade som författare. Minnet av hennes uppmuntransord är minnet av hur en hand läggs över det oroliga barn som var jag, med en sorts försäkran, om en i fjärran gnistrande väg, en utfästelse, kanske om att själv en dag få den magiska ynnesten att skriva.

Om jag vore förälder till äldre barn än mina egna skulle jag kasta mig in på någon av de bokhandlars hemsidor där det, så här i coronatider, erbjuds gratis hemleverans av beställda böcker, och genast köpa ”Agnes Cecilia”. 

Sedan lägga den på något bra och finurligt ställe där den kan upptäckas av någon i tron om att hen själv funnit vägen dit.


UNGDOMSBOK

MARIA GRIPE

Agnes Cecilia – en sällsam historia

Modernista, 288 s. 


Hanna Nordenhök är kritiker och författare.



Hur orkar man skriva romaner?

Första avsnittet av ”After utan work” är här – ett ovanligt spontant program från corona-karantänen!

På videolänk samtalar Daniel Sjölin med författaren Stefan Lindberg om livet, litteraturen och vad som egentligen är skillnaden mellan en författare och en kulturpersonlighet med en ordbehandlare.