Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Mys och rys när spöken hälsar på hos fosterfamiljen

Hanna Höglund. Foto: YLWA YNGVESSON
Iwa Boman, Katarina Krogh, Hanna Hurtig, Maria Simonsson och Anders Hambraeus i ”Agnes Cecilia”. Foto: José Figueroa

Med eko från dagens klimatstrejkande ungdomar får de unga i sagan ställa till rätta det äldre generationer har gjort. 

Hanna Höglund ser ”Agnes Cecilia” i ny kostym på Örebro länsteater. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. När ensamma Nora får påhälsning av spöken hemma hos fosterfamiljen rullas en släktskandal upp. 

En porslinsdocka verkar röra sig på riktigt i sekelskiftesvåningens halvdager men ännu otäckare är människors förmåga till svek.  

Det är huvuddragen i Maria Gripes ”Agnes Cecilia”, i ny teaterkostym på Örebros gamla teater. Anders Duus och Maja Salomonsson har placerat den i sent 1980- och tidigt 90-tal, nära Anders Grönros älskade filmatisering från samma tid, med pösiga jeansjackor, höga midjor, nummerskiva på telefonen och en befriande brist på videoprojektioner på fondväggarna. 

I Grönros filmatisering var Ronn Elfors högdramatiska tonåring Dag favoriten.

Man får kalla kårar ändå, när ensemblen med spöklika ”driing” drar fingrarna över snurrscenens stålsträngade rumsavdelare. 

Likt det sena 2010-talets klimatstrejkande ungdomar är det de unga i sagan som får ställa till rätta det som äldre generationer rört till. Och här njuter jag av Hanna Hurtigs lågmält intensiva Nora och Maria Simonssons välvilligt valhänta fostermamma. Jag tjusas av Katarina Krogh i dubbelroll som spöke och balettdansande 1900-talsflicka och av Iwa Bomans ärtiga egomormor och åldriga Hulda. 

I Grönros filmatisering var Ronn Elfors högdramatiska tonåring Dag favoriten. Och i Örebro lyckas Johan Marenius Nordahl nästan toppa den prestationen, ständigt på väg mot nästa piruett. En av de mjuka, poetiska unga män som Gripe är så bra på. 

'Agnes Cecilia' är ett stycke gripande Gripe och teaterhöstens mesta mysrysföreställning för alla från tio år.

Virtuost växlar Anders Hambraeus, en i teaterns fasta ensemble som blev uppsagd i förra höstens besparingskris, mellan tre roller. Den ena är en balettdansande kulturman som är föreställningens clou. När han är som mest patetisk i gubbslemmiga svarta teatertajts (på nivå Jan Malmsjö spelar Hamlet) utbrister ett barn i publiken bakom mig att ”det här är rolig teater”. 

Och så är det. ”Agnes Cecilia” är ett stycke gripande Gripe och teaterhöstens mesta mysrysföreställning för alla från tio år. 

Nu hoppas jag bara att den hårt nedbantade ensemblen känner sig lika nöjda, för det förtjänar de. 

 

Hanna Höglund är kritiker på Expressens kultursida.

TEATER

Agnes Cecilia

Av Maria Gripe

Regi Maja Salomonsson

Dramatisering Anders Duus & Maja Salomonsson 

Scenografi Johanna Mårtensson

Kostym Martina Sildén

Koreografi Cecilia Milocco

Musik och ljuddesign Anna Haglund

Ljus Raimo Nyman

Mask- och perukdesign Giovanni Indelicato

Örebro Länsteater

Speltid 1.20 t.

Ålder Skolår 4-6