Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Mot oändligheten och vidare mot Nangijala

Peshang Rad och Gustav Lindh. Foto: MICKE SANDSTRÖM / MICKE SANDSTRÖM
Gustav Lindh och Peshang Rad. Foto: MICKE SANDSTRÖM / MICKE SANDSTRÖM
Ensemblen i "Bröderna Lejonhjärta". Foto: MICKE SANDSTRÖM

Uppsalas "Bröderna Lejonhjärta" är inspirerad av 1970-talets rymdoperor.

Loretto Villalobos ser en föreställning med en tilltalande yta.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION | TEATER. Hur kan det vara så hemskt att en del måste dö när de knappt ens fått börja leva? frågar sig Skorpan när han ligger på sin dödsbädd. Den frågan kommer ur en bråddjup insikt om det orättvisa i tillvaron som man inte ens som vuxen lyckas värja sig från helt och hållet. Och så föds fantasin om Nangijala, en plats bortom himlarna därifrån alla sagorna kommer. 

I Astrid Lindgrens fantasysaga är det storebror Jonatan som levererar svaret om vad som händer när man dör som för att ge den sjuke lille Skorpan tröst, men i Alexander Mørk Eidems dramatisering blir myten om Nangijala snarare en lugnande nödlögn för Jonatan själv – det är ju den som överlever som får bära sorgen om det går 90 år tills man återser sina kära i efterlivet. Sagan blir en fantiserad försvarsmekanism, vilket också i Ronny Danielssons uppsättning på Uppsala Stadsteater antyds med sjukvårdspersonalens återkommande närvaro.

Olle Hellboms medeltidskitsch

Danielsson tycks vara medveten om sin målgrupps kulturreferenser och uppsättningen sägs vara inspirerad av mangans estetik. Den vuxna generationen får sig en skopa nostalgi, men inte med hänvisning till Olle Hellboms medeltidskitschiga och naturromantiska film från 1977, utan till rymdoperor från samma epok som "Rymdimperiet slår tillbaka" och "Flash Gordon".  

Från den spartanska våningssängen där Skorpan ger röst åt sin dödsångest förs vi till en magisk värld, ovanför molnen, som lyses upp av två månar. En svart jättekub mitt på scenen får härbärgera allsköns miljöer ur sagan – från Riddargården till Karmafallen och De Uråldriga Bergens berg. Det är snillrikt och effektivt utfört, inte minst tack vare Jonas Nyströms stämningsfulla ljussättning som triggar fantasin. Lika fantastiska är djurfiguranterna som med sitt kroppsspråk uttrycker sin egen psykologi.  

Peshang Rads Jonatan

Om nu bokens Jonatan beskrivs som övermänsklig är han i Peshang Rads gestalt en betydligt mer jordnära och operfekt varelse — en ung grabb som överkompenserar för sin rädsla med en tuff yta. Samspelet mellan bröderna Lejonhjärta är fint utförd, där Gustav Lindhs bräcklige Skorpan får skina med motvilligt mod. 

Ändå bottnar uppsättningen inte riktigt. Mycket ska hinna berättas på knappt två timmar och de raska scenbytena sys ihop med korta musikalnummer som är nog så funktionella för att föra storyn framåt, men ingen av dem sätter sig riktigt. Undantaget är Frida Österbergs kamparia till friheten som avslutas med det typiska sopranödet. 

Det som så djupt berör med Astrid Lindgrens saga där barnets egna existentiella utsiktspunkt centreras reduceras i den här uppsättningen till en mycket tjusig och för ögat tilltalande yta.

 

 

Teater

BRÖDERNA LEJONHJÄRTA

Av Astrid Lindgren

Dramatisering Alexander Mørk-Eidem

Regi Ronny Danielsson

Uppsala stadsteater

Speltid 1.50 t.

Ålder 7+

Loretto Villalobos är ny kritiker på Expressens kultursida.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!