Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Melody Farshin gör en svensk Elena Ferrante

Författaren och ståuppkomikern Melody Farshin.
Foto: Caroline Andersson

Dan Hallemar läser Melody Farshins ungdomsbok ”Lowkey”.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Det Melody Farshin har gjort med sina två böcker ”Mizeria” och den nya ”Lowkey” är något liknande som Elena Ferrante gjort med sin Neapel-kvartett. Hon skriver fram kvarteret hon kommer från. Även om Farshin, eftersom vi rör oss i en plats planerad i Sverige på 1960-talet, kallar det området. 

Och med den skillnaden att det här är här och nu och inte ett avlägset decennium som någon minns. Det är oerhört skickligt gjort, språket glöder av kärlek till sitt eget sound. Det var länge sedan jag hade så roligt i ett språks sällskap.

Det finns nämligen en sak Melody Farshin gör som Ferrante inte gör. Hos Ferrante kan man läsa att saker sägs ”på Napolitanska”, inte sällan när människor ska vara ärliga mot sig själva eller andra, men vi får aldrig höra hur det språket låter. I Farshins bok är språket där, som en platsskapare, en gränsdragare, en frihetsakt: ”Ju närmare vänskap, desto grövre kommunikation”, säger Aicha om sin relation till sin bästa vän.

Det skrivs en svensk Neapelkvartett i realtid här.

Ingen värld är hel, alla världar är fragment. Det går inte att laga världen men man kan se detaljerna. Och det är blicken för de här spridda detaljerna som gör den här berättelsen. ”Lowkey” är som ett memory där Melody Farshin vänder upp bild efter bild och passar ihop dem. De där ögonfransarna, den där dammiga spegeln, det där åkbandet från Gröna Lund och den där förlovningsringen och de fantastiska smeknamnen: LinkedIn, Diabetes, Jäckuzzi, Dollar.

Här finns också – som hos Ferrante – den tydliga relationen som kvarteret/området/platsen har till världen utanför. Ett avstånd som är en identitet men också en sorg, en insikt om platsens gränser och utsatthet. Allt det som präglar de möjliga livsvalen. Utanför kvarteret, skriver Ferrante, var det som att de ”klätt sig på en annan planet och lärt sig gå på lätta vindar”. Hos Melody Farshin kliver Aicha också över de där gränserna, arbetar som telefonförsäljare och byter språk: ”Det är ansträngande att behöva spela teater så här hårt”.

Det skrivs en svensk Neapelkvartett i realtid här. Jag väntar redan på nästa del.



Dan Hallemar är medarbetare på Expressens kultursida, förlagschef på Arkitektur och driver podcasten ”Staden”.

ROMAN

Lowkey

Melody Farshin

Bonnier Carlsen, 157 s

Lyssna på ”Två män i en podd”

https://embed.radioplay.io?id=80118&country_iso=se



En sökande podd från Expressen Kultur – om manlighet, kärlek och ensamhet. Med två av kultursidans främsta namn: Radiostjärnan Eric Schüldt och Daniel Sjölin, författare och tv-profil. Självhjälp för intellektuella.