Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Maria Gripe och Kay Pollak / Tordyveln flyger i skymningen

Magnus Haglund påminner om den magnetiska dragningskraften hos en klassisk radioteaterföreställning.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

MARIA GRIPE OCH KAY POLLAK (regi) | Tordyveln flyger i skymningen | Cdbox, Radioteatern | Målgrupp 10 +

Jag har ju hört den på radio flera gånger förut och dessutom, som åtskilliga andra, läst boken varv på varv på varv. Ändå blir det en omtumlande, ja genomgripande upplevelse att lyssna igenom den klassiska radioteaterversionen från 1976 av Maria Gripes berättelse Tordyveln flyger i skymningen, nyligen utgiven i en vacker box om sex cd-skivor.
Det är den tekniska förtrollningen, själva idén att kassettbandspelaren som Jonas Berglund får i födelsedagspresent tar upp andra saker och andra röster än de förväntade. En förvandling äger rum.
Det sprakar om ljuden och orden och något skär rätt igenom tiden.
Från det svenska 1970-talet med sina sävliga och litet dröjande språkrytmer över i samtidens otåliga ljudlandskap. Från Linnés 1700-tal till en betydelseförvirring som blandar teosofiska hemligheter med naturvetenskapliga påståenden om verklighetens gränser.
Berättelsen är fortfarande lika spännande och lika oväntad i sina svindlande tankeassociationer och svärmiska förbindelser. Ja, det är roligt att lyssna!
Det speciella med Tordyveln är ju bland annat hur den fångar en tvetydighet i tidsandan. Yttre blir inre, och realismens problem går över i mysticismens möjligheter. Alla var inte förtjusta i berättelsens spökdimensioner precis, men Maria Gripe slog an något viktigt för mängder av unga läsare och lyssnare.
Det finns något kultartat över Tordyveln, en känsla av hemliga gemenskaper och dunkla, subversiva samband som förskjuter idén om vad som egentligen går att berätta.

Och det är just här som syskonen Annika och Jonas Berglunds och deras vän David Stenfäldts utforskningar får så sällsamma övertoner. Slumpens inverkan på skeendet får tågen att försenas och pjäserna på schackbrädet att flyttas enligt högre principer.
”En del händelser tycks varken vara styrda av viljan eller av förnuftet, de förefaller helt oväntade, överraskande, oförutsedda… Men många av oss har nog varit med om att obetydliga och skenbart helt slumpmässiga händelser fått viktiga följder.”

Platsen för de märkliga inspelningarna, en gammal småländsk herrgård kallad Selanderska gården, där klockorna slår enligt irrationella tidssystem och romantikens blåa blomma berättar om samma längtan som en gång fick Almqvist att träda in i de swedenborgska sfärerna, är kanske inte den första man skulle komma att tänka på som en nyckel till en alternativ gemenskap.
Men så tycks det vara: Tordyveln flyger i skymningen är en av radioteaterns mest efterfrågade dramatiseringar genom åren och berättelsen har inte förlorat något av sin magnetiska dragningskraft.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!