Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Människorna släpper fram sina värsta sidor

Jakob WegeliusFoto: Bruno Wegelius
Jakob Wegelius.Foto: Bruno Wegelius
Foto: BONNIER CARLSEN

Jakob Wegelius kommer nu med den tredje romanen om gorillan Sally Jones.

Hanna Höglund känner en kall hand kring hjärtat.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Världen är en lite bättre plats med gorillan Sally Jones i den. Hon som inte säger så mycket men som uttrycker sig desto mer, är snäll mot de snälla, smartare än de flesta människoapor och kan allt om ångbåtar. I ”Den falska rosen” är Jakob Wegelius prisbelönta hjältinna tillbaka för tredje gången, tolv år efter debuten i sitt första Tintin-tintade, illustrerade äventyr ”Legenden om Sally Jones”. 

Äntligen! De här böckerna är ett slags allkonstverk där Wegelius själv står bakom text, bild och formgivning med pointillistisk noggrannhet ner på exakt-rätt-typsnitt-i-varje-kapitelrubrik-nivå.

I ”Den falska rosen” hamnar Sally och vännen och skepparen Chiefen mitt i en gangsterhistoria när ett mystiskt pärlhalsband upptäcks ombord på deras slitna fartyg ”Hudson Queen” och sökandet efter smyckets rättmätiga ägare leder dem till ett råkallt, inrökt Glasgow.

Och Sally må vara en gorillornas Gandhi. Hon lever efter ickevåldsprincipen, hennes moraliska patos är oerhört: man gör rätt för sig! Man behandlar andra väl, även om de råkar vara samhällets utstötta olycksbarn. Men ack, vad människor släpper fram sina värsta sidor i hennes närhet. 

Ett slags barnlitterär gigekonomi av tunga kvällspass och tillfälliga påhugg på båtar.

Wegelius värld av hamnsjåare, busar - och en hel radda alltifrån änglalika till livsfarliga powerkvinnor - är aldrig gullig. Visst finns här det drömskt ljusa Lissabon där Sally somnar i kökssoffan till ljudet av sina samtalande vänner fadosångerskan Ana och instrumentmakaren signor Fidardo. Åh, signor Fidardo, med sin finkostym och sina vardagsrutiner! Hans stränga snällhet, förmiddagskaffet som intas stående. 

Annars är Sallys och Chiefens tillvaro fattig och fylld av hårt slit. Ett slags barnlitterär gigekonomi av tunga kvällspass och tillfälliga påhugg på båtar, i verkstäder, bland udda existenser på tivolin. En värld av ständig värk i armar och ben, där plötsliga vändningar i intrigen får även den mest oskyldiga att snurra in sig i räckor av tjänster, gentjänster och skumraskaffärer.

Snart separeras Chiefen och Sally från varandra när de hamnar i trubbel, för så brukar det vara i Wegelius berättelser: En ständig, sårig längtan efter vännen långt borta i en annan hamn. 

Till och med människornas inre är skitigt.

Sally sätts i bur och slås i kedjor, misshandlas och drabbas av svåra infektioner hos den skotska gangsterbossen Moira och här kramar en kall hand läsarens Corona-ängsliga hjärta. En stor del av boken utspelar sig nämligen i isolering och Wegelius samtidstajming med en difteriepidemi ombord på ett karantänsatt flyktingfartyg från Italien är kuslig, på riktigt.

Det här är en några nyanser mörkare bok än tidigare och inte bara för att den till stora delar utspelar sig i ett det nattliga Glasgows undre värld. Till och med människornas inre är skitigt. In i märgen. Man skor sig där man kan sko sig. Man sparkar neråt närhelst man kan. 

Här finns karaktärsskildringar som jag inte glömmer: den olycksalige men godhjärtade ex-boxaren Bernie till exempel. Men också ett antal skurkar som är just ärkeskurkar och där Wegelius personporträtt blir lite yxiga, även med äventyrsgenrens mått mätt. Det blir några ”kalla, livlösa” ögon och ”glasartade” blickar för mycket. 

Och när gangsterhistorien överskuggar de intressanta bakgrundsberättelserna saknar jag det bredare politiska greppet som tonade fram i föregångaren ”Mördarens apa”. För vad har egentligen hänt de italienska båtbarnen? Varför är de på flykt? Jag vill ju veta vad som pågår mellan raderna i detta mellankrigseuropa, bortom den nostalgiska vykortsskildring som Wegelius – också – är så bra på.

 

 

 

Roman

JAKOB WEGELIUS

Den falska rosen

Bonnier Carlsen, 528 s.

 

Hanna Höglund är kritiker på Expressen Kultur.