Människorna driver tortyranstalter för djur

RECENSION. Det som främst skiljer stora författare av barnlitteratur från mediokra är, föga förvånande, detsamma som hos andra författare: språket. Årets ALMA-pristagare, fransmannen Jean-Claude Mourlevat, först nu översatt till svenska, håller en litterär nivå i paritet med den som avkrävs vuxenlitteratur. Något som jag, som läser många barnböcker, uppfattar som förvånansvärt sällsynt. Sorgligt ofta väljer författare att infantilisera såväl berättelser som ordval, förmodligen i syfte att efterlikna barnen, och därmed komma dem nära. Men att läsa är inte bara att spegla sig. Att läsa är i högsta grad att expandera, och att upptäcka de ändlösa möjligheter som finns att med språkets hjälp omforma världen. 

I ”Jefferson”, en roman för människor från nio år och uppåt, litar Mourlevat lika obetingat på sin läsare som någonsin Astrid Lindgren. Berättelsen börjar som en mordgåta; igelkotten Jefferson Bouchard de La Poterie hittar sin mångårige frisör, den fryntlige och populäre grävlingen Edgar, död i frisersalongen. Bunden till mordplatsen blir han snart huvudmisstänkt för mordet, och tvingas på flykt för att rentvå sitt namn. 

Vid sin sida har han den välvillige men inte överdrivet intelligente grisen Gilbert, en riktig polare och klippa. Självfallet har djuren mobiltelefoner, ty detta är en modern och realistisk fabel. Gilbert är något av en spoling, inte riktigt torr bakom galtöronen, men Jefferson är mogen, och tydligt filosofiskt lagd. Till en början är berättelsen mycket rolig – i synnerhet de omaka vännernas trevande detektivarbete, och skildringen av hur pressen får nys om mordet efter att det ringts in till polisen av en nervig get. 

Jefferson är också igelkott, och man vet ju hur fördomar fungerar.

Genast utbryter spekulationer om att en seriemördare kan vara lös – tänk bara på igelkotten Alex Vrahil som härjade på 1800-talet, och skrev sitt namn vid mordplatserna med offrens tarmar! Jefferson är också igelkott, och man vet ju hur fördomar fungerar. Läget ser mycket dystert ut. Men det är inget mot vad som komma skall. 

Flykten leder Jefferson och Gilbert in i människovärlden, och det är här berättelsen svartnar. Det visar sig att människorna driver rena tortyranstalter för djur, med döden som enda befrielse. Gilbert blir vittne till hur andra grisar plågas med elstötar och pucklas på med käppar, gråtande och uppgivna, fråntagna varje möjlighet att göra motstånd. Och det blir värre – även kor och andra djur hålls fjättrade i vedervärdiga miljöer, ensamma och marterade. 

Han förundras över att människan, som har så mycket att välja på i matväg, ändå insisterar på att få äta andra djur.

”Det stank ångest, Jeff”, säger Gilbert. ”Bara betong, stål och ångest.” Gilbert vill ge de lidande djuren hopp, men förstår att det vore att luras. I en värld där människor bestämt att djur bara är konsumtionsvaror (om de inte är gulliga husdjur, förstås) finns inget att sätta emot. Den vanligtvis muntre Gilbert drabbas av existentiell kris. Han känner sig värdelös som ingenting kan göra. Och han förundras över att människan, som har så mycket att välja på i matväg, ändå insisterar på att få äta andra djur, oavsett konsekvenser. 

Mordgåtan, då? Jag ska inte avslöja för mycket, men den döde Edgar visar sig ha varit mycket mer än en frisör. Starka krafter hade intresse av att se honom undanröjd. 

Så skapar Mourlevat en saga som erkänner medvetandenivån hos våra barn – numera förhöjd av ständig tillgång till nyheter och andra förment vuxna företeelser via olika kanaler. I boken förekommer jazz, whisky och brutala sanningar – men inget som läsarna inte redan kände till. Det är bara berättat på ett språk som lockar tanken vidare, och som inte med ett enda skiljetecken förminskar sin läsare. 

Martina Montelius är kritiker, teaterchef och författare och medarbetare på Expressen Kultur.

Lunch med Montelius - ”Musiker är det vackraste yrket”

Så blir kultur en studie i meningslöshet, därför läser man Knausgård och därför är musiker det vackraste yrket. Dessutom: Kristina Lugns hemliga last.

Expressens matiga kulturpodd med Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och redaktör Gunilla Brodrej.