Människorna bakom de knövliga pappmuggarna

RECENSION. ”I Sverige finns de största jordgubbarna.” Det är ett citat med många undertexter när 13-åriga Iulia från Rumänien blir skickad ensam till Sverige för att tjäna pengar, på jordgubbsplockning som det officellt heter. 

Sara Olaussons Augustnominerade ”Jordgubbsbarnen” är årets mest magontframkallande barnbok. Och en av de allra bästa. Med nattsvart humor och osentimental blick har Olausson skrivit den efter att ha lärt känna människorna bakom knövliga pressbyråmuggar med skramlande mynt i botten. Först kom vuxenboken ”Det kunde varit jag” skriven ihop med Felicia Iosif 2013. Och nu ”Jordgubbsbarnen” som är tänkt att högläsas i svenska skolor. 

Bli jordgubbsplockare i Sverige, ett kodord för att de ska tigga.

De rumänska syskonen i titeln heter Maria och Gabriel, går i lågstadiet och plockar metallskrot på skolloven så att de får skärsår på fingrarna. De blir lämnade kvar hemma hos farmor en knastertorr sommar när byns hästar får äta vass eller svälta ihjäl. Deras arbetslösa föräldrar ser ingen annan utväg än att bli jordgubbsplockare i Sverige, ett kodord för att de ska tigga. 

Vad deras grannflicka Iulia verkligen gör i Sverige vet ingen, men man förstår hur det ligger till när de vuxna i hembyn är bleka och sammanbitna när hon kommer tillbaka med svenskt julpynt med flugsvampar och nya kläder till småsyskonen.  Och ”ser nästan vuxen ut”.

För Sverige är ett kallt land. Här växer inga jordgubbar på vintern. 

Och ”Jordgubbsbarnen” levererar flera sådana hårda slag rätt i solarplexus med sin kombination av det bästa från Barbro Lindgrens ”Lilla Sparvel” – Lindgren är Olaussons moster – och ett politiskt närmast 1970-talspatos. 

Att fattig-Sverige bara två generationer bakåt inte var så olikt Marias och Gabriels Rumänien blir smärtsamt tydligt. Och på sidan 52 måste jag bryta och kika i förväg för att se om det över huvudtaget kan sluta någotsånär lyckligt. 

Det gör det. Men vad som händer med de andra barnen och deras föräldrar? Och nästa sommartorka? Ja, det är som vanligt skrivet i stjärnorna. 

Hanna Höglund är kritiker på Expressen Kultur.